Toreadortrion

Förr var det vanligt med följetonger. Här nedan är början på novellen Toreadortrion,

som jag skrev för många år sedan. Kanske jag kan länka till den? Den är på ca 50 boksidor.

Men se inledningen som en Trettondagshälsning

Toreadortrion

Ty hemligeten i människotillvaron består inte enbart i att leva,

utan också att ha något att leva för. ( Ivan i Dostojevskijs Bröderna Karamasow)

Det var en regnig höstkväll. Över gården Texas hade mörkret sänkt sig. Ingen utebelysning. Från boningshusets köksfönster syntes ett svagt sken, från en fotogenlykta.

Ute i stallkammaren satt Balabbio Sandström på den hårda träbritsen. Han satt med knäppta händer, det var knappt han syntes i skumrasket. Hästen tuggade och mol.

Balabbio Sandström var trettioåtta år, men såg ut som närmare sextiofem. Snarare kort än lång, bred, fet, ölmage, ljusbrunt hår som inte var tvättat sedan dopet, klädsel blåbyxor, blåblus, arbetsskor, inga strumpor (han ägde inga) rutig skjorta (den enda han ägde). Kläderna hade han fått överta från husbonden Ferdinand Olsson-Nilsson, Ferdinand i Texas gemenligen kallad, efter gården som hette Texas. Ett inte allför ovanligt namn i Värmland där gårdar och byar hette Helvetet, Kristenheta, Paris och liknande.

Balabbios lön utgick i form av föda, mycket dålig sådan. Någon enstaka gång en flaska öl, kanske en pris snus. Han hade ingen penninglön och man kan med rätta fråga sig hur detta kunde vara möjligt i vårt moderna samhälle. Den mat han fick hade redan ratats av Ferdinands blinda stövartik.

Han hade tidigare vid något tillfälle tänkt på att rymma. Ikväll hade han bestämt att det skulle ske, ikväll skulle han göra det. Han hade inget begrepp om döden och mörkret var ingen fiende till honom. Det skulle gå lätt.

Ferdinand i Texas var så försupen att han knappast skulle orka reagera, iallafall inte ikväll, ty i denna stund satt han vid det solkiga köksbordet och drack blåsprit tillsammans med E. av Å., en granne. De rökte cigaretter, rullade av fimptobak, med papper av Vakttornet och Stridsropet som bekommits gratis av kringvandrande gudsmän.

Så gick han, Balabbio, in i boningshuset och la en lapp på bordet mellan de två. Han kunde i och för sig ha besparat sig besväret: både Ferdinand och Edward var i det närmaste analfabeter på grund av dålig skolutbildning och skolk. Ingen av dom kunde läsa lappen och även om den kunnat läsa hade de ändå inte kunnat fått ut något vettigt eftersom Balabbio inte kunde skriva. Han hade bara klottrat ner en massa obegripliga figurer, en besvärjelse kanske.