tisdag 19 juni 2012

Borti Bonntorsby låg förr en mycket liten lanthandel. Från utsidan var det svårt att se om den var öppen eller nedlagd. Det fanns två fönster, som nog fungerat som ett slags skyltfönster och - gjorde det ännu. Skyltningen bestod av några paket tvättmedel. En gång gick jag in i affären. Sortimentet var det minsta jag sett. I charken låg en bit falukorv.
Den här bloggen är just som den affären. En egentligen nedlagd lanthandel. Inte så att den där lilla boden i Torsby var lönsam. Den fungerade säkert som en  mötesplats, mer än att den omsatte varor. Jag har haft ett par tusen besök på ett halvår. Endast Bengt Berg har gett en  handfull kommentarer - skall man säga - köpt något. Min blogg är bland de enklaste och torraste jag sett i blogg-väg.
Huvudsyftet med att starta bloggen var att informera om böcker jag skrivit och eventuellt kommande. Detta har uppfyllts. Det har även blivit lite kallskuret från det dagliga livet på torpet.
Jag funderar mer och mer på att plocka bort tvättmedelspaketen och med häftstift fästa en handskriven lapp på dörren.

söndag 17 juni 2012

Sedemera


Landsbygdens befolkning var inte alldeles homogen. Det förekom luffare. Det förekom zigenarläger. Bland de bofasta resandefolket prunkade ovanliga förnamn såsom Olavus Angantyr, Hernodius, Isedor, med mera.
Sunnemarten var en mötesplats för allt vad landsbygdsfolk hette. Kreatursmarknaden var ur bruk, men en och annan häst bytte ägare. Framförallt var det nyttosaker som såldes, hantverk. Från Malung kom skinnare med olika varor, allt i skinn: jackor, mössor, handskar. Skor såldes. Gummistövlar. Spånartiklar och laggkärl. Köksredskap. Men även sidenschalar, oljemålade och pastellmålade tavlor, gipsstatyetter, porslin. Vadmalskläder, storvästar, seldon och seltyg. Ett och annat stånd med marknadskarameller. Det bjöds snus och brännvin. Klockbyting. Historier berättades.
De gånger jag var med på Sunnemarten anfördes tåget av Gustav i Ommen. Helge Jäger var med, men ville ej gärna visa sig i Fryksdalen, utan satt han djupt nedsjunken i baksätet på Volvodroskan, med kepsen neddragen över ögonen. Gustav ställde sällskapet till Hotell Nilsson där smörgåsbord avåts och lämplig dryck intogs.
Man såg inte sällan zigenarkvinnor i vimlet, med sina färgglada kläder och det kändes exotiskt nog bland maldoftande cheviotkostymer. Det fanns tält där man kunde spå sig och även få framtiden uppenbarad av Sibyllan, som skådade i en glaskula. Det spåddes i händerna. Mindre modiga nöjde sig med Lyckobrev.
Om nu Karin i Ommen var klärvojant eller ej må de lärda tvista om. Emellertid anlitades hon rätt flitigt. Hon spådde i kort. Det kom folk till Ransäter från när och fjärran för att bli spådda av henne och jag tror att radioreportern Ulf Schenkmanis gjorde ett program om henne. Han hade inte alltid varit reporter. När jag gick i småskolan i Stenbäcken var han lärarvikarie och imponerade stort på oss med sin nonchalanta hållning och rikssvenska. Lutad mot kateder, med korslagda armar berättade han om sin sportbil. Det hade ingen av oss sett i verkligheten och vi fick inte se det nu heller eftersom han aldrig hade den med till Stenbäcken.
Sedemera besökte Karin och mamma olika marknader, utklädda till zigenerskor, svärtade i ansiktet med stora mässingsringar i öronen. Jag undrar vad de riktiga zigenerskorna tänkte, vid anblicken av dessa två.

tisdag 12 juni 2012

Det är väl...


Det spelar ingen roll. Det var ändå sommaren som var bäst, sommarkvällarna. Och med sommaren så menas här några veckor in i juli. När gäddorna stod i aven bakom Kanells lada och hade fastnat i en ställning, i vilken de kunnat stå hela dagen. Ingen groda, ingen gräsand. Nej, bara stilla och stela, stod de, helt ihopsmälta med gäddnate och trettiofyra andra vatten- och sumpälskande växter, däribland näckrosor.

När solen sjunkit bakom höjderna västerut, var himlen ändå lika ljus. Älven rann knappt hörbar i serpentinerna mellan Åtorp och Kanells lada. Ute på jala strävade bin med sin last av vad som skulle bli honung. Enstaka trollsländor svepte över älvens vattenyta. Och naturen hämtade sig efter en smällhet dag, det var en lisa för både växter och djur. Varmt var det förstås ännu.

Vi dröjde oss kvar under Åtorpsbron. Övervägde ett sista nedstigande i älven. Kliade broms-betten. Knotten var också redan i farten. Urlakade av dagens hetta och bad slöt vi ögonen.
Edvards T 31 pluttrade på jala ovanför oss. Hildur var på väg efter korna för kvällsmjölkningen. Juverstinna, med svärmar av elaka flygfän omkring sig och ögonvinklarna fulla med envisa flugor, drog dom sig mot ladugården, drömmande sin sommardröm om än i vaket tillstånd.

Lukten från höhässjorna blev intensivare mot kvällningen. Och det som var så mättat grönt till färgen i vinterndagern, såg nu i skuggan mera ut som grått.
Till slut så rörde sig både gäddorna i Kanell-aven, och vi, under bron.
Över bron vid Frits. Mötte Julia i Hôppbäcken. Och vi cyklade fram och tillbaks utanför affären och skrålade : Julia, Juliaaa, Juuuliaaa. Romeo, Romeoo, Rooomeoo.
Ända tills Frits klev ut på backen.

Frits bjöd Julia på kaffe ibland, inne i finrummet. Opålitligt tyckte vi. Den där Julia kunde ju få för sig att flytta dit, till affären. Hela verkligheten skulle bli störd. Det var väl inte för att reta Frits, utan mera en besvärjelse vi gav utlopp för, genom en populär schlager.
Många år senare var jag in till Pelle i Stenbäcken. Han var väl - ja, iallafall över sextio då. Svårt att gå, för han hade huggit sig i foten. Det var vid jultiden detta. När jag kom in så satt han och åt stekt falukorv och kokt potatis. Jag såg åt kammaren till och där var det som ett snögvär. Han hade satt upp trådar med bomullsvadd på, längst ner. Det var säkert flera hundra trådar och vadd-tussarna gav intryck av att vara stora snöflingor. För att göra illusionen än mer påtaglig var det olika längd på trådarna vilket medförde att yrsnöeffekten ökade.
I trappan upp hängde ett par gevär. Det hade varit hans fars, skogvaktare Per Anderssons, vapen. Blanknötta och välanvända.
Men tillbaks till sommarkvällen: Sedan Frits kylt av både sig själv och oss sångfåglar, sökte han upp kontoret och satte sig i kontors-stolen. Han sov i kontoret, som för övrigt var litet, mest ett genomgångsutrymme, mellan köket och affären. Det fick inte plats mer än skrivbordet, stolen, sängen, en byrå och en kakelugn. På väggen ovanför sängen hände ett par bössor, i samma utseende som Per Anderssons.
Så här långt efteråt, med den vuxnes snusförnuftiga sätt att tänka, så var det nog knappast någon romans mellan Frits och Julia, som vi tolkade det. Det var nog, så, är jag rätt säker på, att Julia ombedd städade och kanske tvättade hos Frits någon gång i månaden. Men det ena utesluter ej det andra. Förstås.
Det var sådana här kvällar som Frits framåt senkvällen kunde agna några ståndkrokar i älven. Det var ett allmänt känt faktum att de största öringarna rörde sig i älvens lugnvatten, mellan Frits affär, Åtorp, Åtorpsängarna och ner till Tegelbruket. Ståndkrok var säkraste sättet att ta dom. Även ål gick på kroken.
Edvard i Åtorp brukade ta sig en tur över jala till Frits på kvällen. Alltid var det någon ursäkt: ett paket socker, eller tobak. Någon småsak. Det blev en pratstund ute på backen och Edvard fick med sig lite nyheter- om så något inträffat eller ej - till köksbordet i Åtorp.
Jag var så bortklemad av alla dessa goda människor...
Omtyckt och besvarad. Det hade inte kunnat vara bättre i paradiset.
Det är väl älggräsdoften som överlevt i andlig form i många år. Älvdimman och klibbalarna. Alarnas kottar. Strömstarens vita bröst. Spillkråkornas läte, kajornas siluetter.
Skogvaktar- Pelles snöflingor, som yrde under taket i skogvaktarbostaden i Kärra. Frits romans med Julia.