Borti Bonntorsby låg förr en mycket liten lanthandel. Från utsidan var det svårt att se om den var öppen eller nedlagd. Det fanns två fönster, som nog fungerat som ett slags skyltfönster och - gjorde det ännu. Skyltningen bestod av några paket tvättmedel. En gång gick jag in i affären. Sortimentet var det minsta jag sett. I charken låg en bit falukorv.
Den här bloggen är just som den affären. En egentligen nedlagd lanthandel. Inte så att den där lilla boden i Torsby var lönsam. Den fungerade säkert som en mötesplats, mer än att den omsatte varor. Jag har haft ett par tusen besök på ett halvår. Endast Bengt Berg har gett en handfull kommentarer - skall man säga - köpt något. Min blogg är bland de enklaste och torraste jag sett i blogg-väg.
Huvudsyftet med att starta bloggen var att informera om böcker jag skrivit och eventuellt kommande. Detta har uppfyllts. Det har även blivit lite kallskuret från det dagliga livet på torpet.
Jag funderar mer och mer på att plocka bort tvättmedelspaketen och med häftstift fästa en handskriven lapp på dörren.
tisdag 19 juni 2012
söndag 17 juni 2012
Sedemera
Landsbygdens befolkning
var inte alldeles homogen. Det förekom luffare. Det förekom zigenarläger.
Bland de bofasta resandefolket prunkade ovanliga förnamn såsom Olavus Angantyr,
Hernodius, Isedor, med mera.
Sunnemarten var en
mötesplats för allt vad landsbygdsfolk hette. Kreatursmarknaden var ur bruk,
men en och annan häst bytte ägare. Framförallt var det nyttosaker som såldes,
hantverk. Från Malung kom skinnare med olika varor, allt i skinn: jackor, mössor,
handskar. Skor såldes. Gummistövlar. Spånartiklar och laggkärl. Köksredskap.
Men även sidenschalar, oljemålade och pastellmålade tavlor, gipsstatyetter,
porslin. Vadmalskläder, storvästar, seldon och seltyg. Ett och annat stånd med
marknadskarameller. Det bjöds snus och brännvin. Klockbyting. Historier
berättades.
De gånger jag var med
på Sunnemarten anfördes tåget av Gustav i Ommen. Helge Jäger var med, men ville
ej gärna visa sig i Fryksdalen, utan satt han djupt nedsjunken i baksätet på
Volvodroskan, med kepsen neddragen över ögonen. Gustav ställde sällskapet till
Hotell Nilsson där smörgåsbord avåts och lämplig dryck intogs.
Man såg inte sällan
zigenarkvinnor i vimlet, med sina färgglada kläder och det kändes exotiskt nog
bland maldoftande cheviotkostymer. Det fanns tält där man kunde spå sig och
även få framtiden uppenbarad av Sibyllan, som skådade i en glaskula. Det
spåddes i händerna. Mindre modiga nöjde sig med Lyckobrev.
Om nu Karin i Ommen var
klärvojant eller ej må de lärda tvista om. Emellertid anlitades hon rätt
flitigt. Hon spådde i kort. Det kom folk till Ransäter från när och fjärran för
att bli spådda av henne och jag tror att radioreportern Ulf Schenkmanis gjorde
ett program om henne. Han hade inte alltid varit reporter. När jag gick i
småskolan i Stenbäcken var han lärarvikarie och imponerade stort på oss med sin
nonchalanta hållning och rikssvenska. Lutad mot kateder, med korslagda armar
berättade han om sin sportbil. Det hade ingen av oss sett i verkligheten och vi
fick inte se det nu heller eftersom han aldrig hade den med till Stenbäcken.
Sedemera besökte Karin
och mamma olika marknader, utklädda till zigenerskor, svärtade i ansiktet med
stora mässingsringar i öronen. Jag undrar vad de riktiga zigenerskorna tänkte,
vid anblicken av dessa två.
tisdag 12 juni 2012
Det är väl...
Det spelar ingen roll.
Det var ändå sommaren som var bäst, sommarkvällarna. Och med sommaren så menas
här några veckor in i juli. När gäddorna stod i aven bakom Kanells lada och
hade fastnat i en ställning, i vilken de kunnat stå hela dagen. Ingen groda,
ingen gräsand. Nej, bara stilla och stela, stod de, helt ihopsmälta med
gäddnate och trettiofyra andra vatten- och sumpälskande växter, däribland
näckrosor.
När solen sjunkit bakom
höjderna västerut, var himlen ändå lika ljus. Älven rann knappt hörbar i
serpentinerna mellan Åtorp och Kanells lada. Ute på jala strävade bin med sin
last av vad som skulle bli honung. Enstaka trollsländor svepte över älvens
vattenyta. Och naturen hämtade sig efter en smällhet dag, det var en lisa för
både växter och djur. Varmt var det förstås ännu.
Vi dröjde oss kvar
under Åtorpsbron. Övervägde ett sista nedstigande i älven. Kliade broms-betten.
Knotten var också redan i farten. Urlakade av dagens hetta och bad slöt vi
ögonen.
Edvards T 31 pluttrade
på jala ovanför oss. Hildur var på väg efter korna för kvällsmjölkningen.
Juverstinna, med svärmar av elaka flygfän omkring sig och ögonvinklarna fulla
med envisa flugor, drog dom sig mot ladugården, drömmande sin sommardröm om än
i vaket tillstånd.
Lukten från höhässjorna
blev intensivare mot kvällningen. Och det som var så mättat grönt till färgen i
vinterndagern, såg nu i skuggan mera ut som grått.
Till slut så rörde sig
både gäddorna i Kanell-aven, och vi, under bron.
Över bron vid Frits.
Mötte Julia i Hôppbäcken. Och vi cyklade fram och tillbaks utanför affären och
skrålade : Julia, Juliaaa, Juuuliaaa. Romeo, Romeoo, Rooomeoo.
Ända tills Frits klev
ut på backen.
Frits bjöd Julia på
kaffe ibland, inne i finrummet. Opålitligt tyckte vi. Den där Julia kunde ju få
för sig att flytta dit, till affären. Hela verkligheten skulle bli störd. Det
var väl inte för att reta Frits, utan mera en besvärjelse vi gav utlopp för,
genom en populär schlager.
Många år senare var jag
in till Pelle i Stenbäcken. Han var väl - ja, iallafall över sextio då. Svårt
att gå, för han hade huggit sig i foten. Det var vid jultiden detta. När jag
kom in så satt han och åt stekt falukorv och kokt potatis. Jag såg åt kammaren
till och där var det som ett snögvär. Han hade satt upp trådar med bomullsvadd
på, längst ner. Det var säkert flera hundra trådar och vadd-tussarna gav
intryck av att vara stora snöflingor. För att göra illusionen än mer påtaglig
var det olika längd på trådarna vilket medförde att yrsnöeffekten ökade.
I trappan upp hängde
ett par gevär. Det hade varit hans fars, skogvaktare Per Anderssons, vapen.
Blanknötta och välanvända.
Men tillbaks till
sommarkvällen: Sedan Frits kylt av både sig själv och oss sångfåglar, sökte han
upp kontoret och satte sig i kontors-stolen. Han sov i kontoret, som för övrigt
var litet, mest ett genomgångsutrymme, mellan köket och affären. Det fick inte
plats mer än skrivbordet, stolen, sängen, en byrå och en kakelugn. På väggen
ovanför sängen hände ett par bössor, i samma utseende som Per Anderssons.
Så här långt efteråt,
med den vuxnes snusförnuftiga sätt att tänka, så var det nog knappast någon
romans mellan Frits och Julia, som vi då
tolkade det. Det var nog, så, är jag rätt säker på, att Julia ombedd städade
och kanske tvättade hos Frits någon gång i månaden. Men det ena utesluter ej
det andra. Förstås.
Det var sådana här
kvällar som Frits framåt senkvällen kunde agna några ståndkrokar i älven. Det
var ett allmänt känt faktum att de största öringarna rörde sig i älvens
lugnvatten, mellan Frits affär, Åtorp, Åtorpsängarna och ner till Tegelbruket.
Ståndkrok var säkraste sättet att ta dom. Även ål gick på kroken.
Edvard i Åtorp brukade
ta sig en tur över jala till Frits på kvällen. Alltid var det någon ursäkt: ett
paket socker, eller tobak. Någon småsak. Det blev en pratstund ute på backen
och Edvard fick med sig lite nyheter- om så något inträffat eller ej - till
köksbordet i Åtorp.
Jag var så bortklemad
av alla dessa goda människor...
Omtyckt och besvarad.
Det hade inte kunnat vara bättre i paradiset.
Det är väl
älggräsdoften som överlevt i andlig form i många år. Älvdimman och klibbalarna.
Alarnas kottar. Strömstarens vita bröst. Spillkråkornas läte, kajornas
siluetter.
Skogvaktar- Pelles
snöflingor, som då yrde under taket i
skogvaktarbostaden i Kärra. Frits romans med Julia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)