Ho å han

Ett stilla vårregn pudrar syrenbuskarnas knoppar, som redan är flygfärdiga. Igår kväll, en annan flygare, en morkulla. Dagen förut, de två vanliga sädesärlorna. Dammen svämmar över. Påskliljorna blommar.
Jag släktforskar och umgås med förfäder och deras livsvillkor, århundraden tillbaks. Den tid då Jämtland var norskt. En stockholmare dyker upp och jag läser om honom och frun i Stockholms tänkeböcker på 1400-talet. Jag kan tröttna litegrann, inser plötsligt att jag är släkt med alla på jorden, på sikt. Meningen att söka tidiga anor bleknar vid tanken. Samtidigt ger alla dessa familjemänniskor många tankar. Ett sammanhang. Kontinuiteten. Tillhörigheten. Ens egen lilla plats - eller stora- på smultronstrået. Om si eller så hänt...alla och envar. Då...
Hade ett föredrag om Morfars Hus  på biblioteket på Världsbokdagen. Även då kände jag en samhörighet av större mått - med författare och läsare- världen runt.  Alla gör så gott man kan.
Jag i min värmländska värld, där strumpan heter ho och månen han.

Snôrp ihopet

Björntråd var bra till allting. Tråden var svart, blank och mycket stark. På trådrullens etikett fanns en Björn avbildad. Björntråd löste alla problem. Till hartsfiol, till metrev.

- Du får ta Björntrå å lag mä.

Björntråd var synonymt med allt vad tråd hette.

Sedan försvann Björntråden och jag vet inte var den tog vägen. Världen förändrades väl.

När rullen var tom, återstod själva trärullen. Den var bra att ha som handtag på dassfjölar eller mindre skåpluckor. När tråden var slut gjorde rullen sin tjänst. Det var ett starkt träslag i rullen, troligen björk. Både tråden och rullen var starka, etiketten hade rätt.

-Snörp ihopet mä Björntrå.

Den fanns i de fattigaste hem och byrålådor och utan den hade livet varit besvärligt många gånger.

Tog man sig tid kunde man studera björnen på etiketten. Ingen i Ransberg hade sett en björn i verkligheten. Men en vacker dag upptäckte vi en grotta där det uppenbarligen hade bott en björn. Även vid Tranhem fanns en  grotta och jag var med Nisse i Tranhem dit. Det låg sädeskorn på golvet i grottan och trettio år senare tänkte jag att det nog varit hembrännare som hållit hus där.

Hälsan och kärleken

Hur har du det med hälsan och kärleken? Själva berättandet i sig. En kanal på radio och ingen Tv. Mångordighet var bara något bra. Spökhistorier, jakthistorier. Veklagan eller lovsång. Med mångordighet kunde  det nät läggas ut som till sist fångade den stora fisken. Det var som en barockspegel full av ornament. Så lite andhämtning med väder. Sen igång igen.

På kökssoffan. Slammer vid spisen. Ute regn och snart Post-Kalle.

Kolukta som bet sig fast i kläderna fast de var de som användes när di skulle neråt bygda. Men laggårdslukten satt kvar, som en trygg parfym av smör ost och grädde.

Och köksspisen, halvljummen, med sista surveden.

Maria levde vidare

Här vid Willmanstrand i Finland dog en anfader, soldaten Christopher Olofsson Humbla.
Han var född 1700 i Klingsjön Nysätra och dog i slaget 23 aug 1741. Hustrun Kerstin Tomasdotter
( f 1698) levde till 1647 och dottern, Maria, förde detta  släktled vidare till farmor - och mig.

Lill-Lulle

Man har en outsäglig identitet som spädbarn, den blir aldrig större med åren, bara mer pålägg av olika slag. Att kalla detta påläggg för identitet är varken rätt eller fel och jag bryr mig inte.

Min egen identitet upplever jag är precis densamma när jag var 2-3 år som nu på eftermiddagen.

Jag är densamme.

Jag tyckte jag kände igen allting. Det var inget nytt, det var självklart.

Lill-Lulle. Åke Lassas.

Cykel. Det kom sen. Pålägg.

Det antikvariska var intressant. Jag tog en bild av Sprik-stugan, invid Sigfridsforsen. Mamma ramade in fotografiet. Det var hon och Karin i Ommen, på besök hos oss i Höljes, som var med på bilden. Gustav skulle till Norge på laxöringsmeting. De hade stannat vid Linusbaracken där vi bodde och Gustav var väl full eller fyllsjuk och låg i bilen, i värmen. Mamma och Karin gjorde en docka i naturlig storlek med flätor och allt möjligt och bäddade ner bredvid honom.

I alla fall for vi sedan till Sprikstugga. En brunbränd tör stuga, ingen hade bott där på många år. Ett rum och kök, spåntaket glesnat. På köksgolvet stod en stabbstol. Snart låg alltihop under Höljessjöns yta, forsen tyst och borta.

Harr. Öring. Älgkött.


(Ur: I November)

Ja vet inte

Nedanför Stenbäcken, vid Svaneö, där bäcken rinner ut i älva, hade Skovakterpelle gjort en ishockeyplan. Det var Brôtpôjkera, Armas, Lars Jannborg, Arne i Vika och jag som spelade där. Planen var liten. Det var kallt och isen var skrovlig, det var svallis från bäcken, som kom in på planen borti hörnen. Men Pelle skrapade och höll allt i så god ordning som möjligt. Han hade nog redan då huggit sig i foten. Men i alla fall hade han med sig sina bruna bandyrör ner.
Det blev som vanligt - långt bortåt eftermiddagen och dåligt ljus och pucken var svår att hitta i snösargerna. Till slut gick vi över jala upp till landsvägen vid Stenbäcken.
Jag vet inte var jag bodde vid den tiden.

Påsksamtal

-Hur går dä, sa jag, lager du dej nôn mat själv?
-Ja.
-Jaha. Koker du kaffe också?
-Nej. Ja drecker inte kaffe. Ja bränd mä i mun, tror ja, i trägårn, när ja va litten.
Ja har en löftkran i köke, ifall ja ramler ur rullstorn.
-Jaha.
-Sen hissser di ôppmä när di lägger mä.
-Ja, dä va ju fint.
-Nu ska ja ät ägg. Å tack för du ringd. Dä ä bild i tidninga.

(Samtal med SkogvakterPelle, 80 år idag)

Ecce homo -se Människan

Långfredagen har kallt väder i år. Efter att ha haft många långfredagsgudstjänster känns det tomt att inte ha det längre. Framför allt är jag präst. Jag betraktar mig inte alls som författare.Inte som spelman heller.
Jag är präst.
Därför lever jag med i kyrkoåret, särskilt påsken har en djup betydelse för mig, självklart nog. Att vara präst
är jag mina dagar ut, det har inget med tjänsteinnehav att göra, utan med vigningen. Även om man skulle gå miste om ämbetet, är man ändå präst, genom vigningen, vilken är en yttre bekräftelse på Guds kallelse.
Långfredagen - och denna långfredag idag - har därför en stor mening för mig, även om jag inte nu har en prästtjänst.
Schäfern Poker och jag har vandrat runt i trädgården. Och jag har tänkt på hur den kommer att se ut i sommar och till hösten. Blommor, bär, frukter. Fullt med liv som man inte ser just nu,  idag.

Som skimmret på en Muskatdruva

Skärtorsdagen med sitt gyllenljus, som sätter sig på ögonen.Nu, månen bakom molnslöjor, fritt fram för påskkäringarna och är det inte en tidig morkulla så är det en uppvärmningstur inför Brått Brått ikväll! Ljuset dör av och det blir kväll och Poker och jag står på tunet och spanar, aldrig vet man säkert vad som kan ses en sådan här kväll, om tillvaron vill glänta på något av sina tunnlock och ge en glimt av mysteriet. Strängt taget räcker det att stå i skumrasket och lyssna och erfara  nuet.

Soppa och kalsonger

En av de tidigaste grönsakerna på våren var nässlor. Det var högtidligt när mamma varit nere vid slaskhögen vid svinhuset och plockat de späda nässlorna, som sedan förvälldes, hackades och blev till en god, redd, soppa. Jag tyckte mycket om detta. Hela ceremonin med plockandet, tillredandet och själva måltiden. Smaken.

Nässlor var annars något man brände sina kortbyxben på, om somrarna. Alltid, hela sommaren, fanns utslag av detta, som kliade när man lagt sig på kvällen.

Detta vårens förbund med nässlorna varade inte så länge. Snart nog var de vuxna och brände. De var mycket näringsrika och där det var fetast jord växte de. I fordom hade man spunnit dess fibrer och gjort kalsonger av väven. Men nu var det nässelsoppa som var huvudsaken, en kort tid. Sedan var de ett besvärligt ogräs, fastän mycket vackra och självmedvetna i sina ogenomträngliga snår. Vad hade sommaren varit utan dem. För att inte tala om våren.

Klar och tydlig kväll. I väster det grön ljuset som är så typiskt för vårhimlen efter en solig dag.
Såg en stor sparvhök på eftermiddagen som jagade just sparvar, gråsparvar. De små kastade sig in i buskarna vid fågelbordet och den store efter. Jag blev rent skakis av att se den kompromisslösa höken i sin jakt. Jag kom från vedskjulet och det frälste nog sparvarna. Höken drog sig undan.

Dammen är fylld. Denna vattenspegel ger en ny dimension i landskapsbilden här på gården. Idag första smörgåsen med gräslök på.

Före plasttratten

Din klara sol går åter upp. Fröken Lena trampade den brunlaserade orgeln som suckade och vi sjöng med ljusa röster. Det var som en kontakt med Gud sådär på morgonen.

Det luktade krita och svart tavla. Bänkarna hade utrymme för pennor, linjal och bläckhorn.

Fågeln ej i kända nästet…det tog väl en trettio år innan jag förstått detta: att fågeln inte hette Eje.

Så skrev vi i de blå skrivböckerna. Fröken Lena skrev förskrift. Ett vackert B. Sedan kopierades detta på två eller flera sidor. Om det var bra fick man en stjärna, skriven med rödpenna, längst ner på sidan. Är du snäller kan du få, men är du stygger får du gå.

Vi hade väl rätt fina kläder.  Det var ylle. Det var samma kläder i stort sett hela terminen. Man blev som ett med kläderna. Man blev en röd, vinröd, ylletröja med ett blekvitt V på bröstet och en båtmössa, oformlig, med pälskanter, som kunde fällas ner vid stark kyla. Till detta kom öronskydd, svarta, på ett fjädrande, tunt stålband.

Det var tiden för plasttratten, för de som körde lättare motorcykel eller 98-kubikare. Njurbälten. Läderhuva. Det var före störthjälmen. Men kraghandskar.

När Silverpilen kom blev världen aldrig sig lik. En Silverpil och Excellent pumpgevär var liksom höjden av allt.

Fröken Lilly ringde ut för rast.

Det blev sleping på skolgården på vintern. På våren satt vi vid söderväggen och brände med brännglas. Flickorna gick runt runt skolhuset, talgoxarna pep vår och snön hade smält.


(Ur: I november)

Ifall det kom främmat

Påsktiden var fruktansvärd. Gräset låg blekbrunt på oslagna vallar och där korna betat förra hösten låg korukor och spillning frusna i vinden som var oberäkneligt kall. Påsksmällare skulle snart skaka ner värme och grönska från himlen, skulle ruska om allt till värme och grönska, få de stackars nyutslagna kissekatterna att se mindre förvånade och beklämda ut: de ville ju se något sol och grönt, ha en ljum, lätt vind som smekte deras pälsjackor. Inte den envist kalla marsvinden, som kom som ett bakhåll från vintern.

Påsksmällarna var trösten och katalogens sidor var tummade så de var som bibelblad, avbildningarna av pjäserna var stiliserade men det gjorde ingenting. I fantasin tog de form av alla färger och de tjöt, small, kastade ljussken och pappersflagor i påskaftonskvällen, fastän det var mitt på dagen, i en katalog.

Man hade ingen plånbok, för den skulle ändå alltid ha varit tom. Därför var det desto viktigare med att ha en rik fantasi.

Linnert Janssa stertade iväg mot vedskjulet som började bli tomt efter vintern. I handen en vedkorg av spån. Keps, En gråblå ylletröja med knäppning. Slamkrypare.

I alla hem hade satts upp  påskbonader av papper. De sparades från år till år. Ville man kosta på sig en till eller en ny så 
hade Frits Olsson detta i affären. Det hörde påsken till, bonaderna. De hade klara färger och det lös upp i brunådrade separator kök. Vem som helst kunde se att det var påsk och fästa blicken på bonaden. Det gjorde inget om det var kaser på golvet, huvudsaken var bonaden. Det var hemmens altartavlor: höns, ägg, tuppar, påskliljor. Och på bordet påskris, som tagits in för att lagom till påsk ha ett grönskimmer över sig. Det var en påskhälsning om det kom något främmat.

Men på jala låg ännu dreten i stela kocklor och cykelsadeln var iskall.


(Ur: I november)