Det är skönt att skriva och att vara ekonomiskt oberoende av det man gör. Jag fortsätter arbeta på tredje boken i Ransäterstrilogin. Dagens litteraturlunch, ur Det var i november:
Åskagen var en gammal bergsmansgård i två våningar. Växtligheten
var enorm runt omkring och det skvallrade om hyperit i berggrunden.
Uthusen var murade av zinnersten, som glittrade som
glas i solen, det var något förtrollat över hela platsen. Över Lindesberg
vilade en tydlig karghet i jämförelse.
Runtomkring fanns lämningar efter bergshantering. Gruvhål,
grunder.
Från den stora sjön Yngen inkom mycket fisk till de
tjärnar som stod i dess förbindelse. Enorma abborrar, kräftor.
Vi bodde på en upphöjning, på lite avstånd från
huvudbyggnaden, i en arbetarbarack, en husvagn. Strax bredvid låg ytterligare
en större barack, där skogsarbetare åt mat och där fanns en anställd kocka.
Det var ett äldre par som bodde i – troligen hyrde -den
gamla bergsmansgården av Mölnbacka -Trysil, bolaget, som hade stora ägor i
trakten.
Jag tyckte mycket om Åskagen, därför att det var så
lummigt, med stora ädellövträd, som gav svalka och skugga heta sommardagar.
Sena kvällar vilade inte så lite mystik över gården.
Dasset hade sex vuxenfjöl och tre barnfjöl. I ett enda rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar