Sommar,sommarkväll.Rosorna hänger i stillhet mot köksfönstret.
När flyttar tornseglarna, vart flyttar dom. Var har humlornas sina vinterbon.
Häromdagen såg jag en påkörd mård, en ungmård.
Lyssnar på Bach, The French Suites, cembalo. Köksfönstret öppet.
På bordet en vas, vissnade pioner.

Längtar efter regn

Himlen i norr som en grå-blå sidenkravatt. Plötsligt en vertikal blixt. Räkna, räkna.
Har plockat hallon. De brer ut sig med nya skott och plantor, erövrar så sakteliga mark som egentligen var tänkt till annat. Ändå är jag så nöjd och glad åt de fina hallonen jag plockat idag. Och vem skulle inte vara det - hela den härliga sommaren i en koncentrerad smakupplevelse.
Trast ungarna, som lärt sig flyga, intresserar sig för trädgården och bärbuskarna. De har - som sig bör - blivit upplärda av föräldrarna som härjat i svartvinbärsbuskarna.
Man längtar efter regn nu, det är torrt och kvalmigt, balsaminerna, som är vattenkrävande växter, slokar och även den lilla trädgårdsdammen är helt torr.
Köksfönstret öppet, kylskåpet surrar på ett gammalt kylskåps vis, ljuset dämpas nu, och den stillhet som är så typisk inför ett åskväder, har inträtt.
Dä blir å dra ur sladder.

Inte ett dugg

Man skulle inte betrakta och tänka på himlen och stjärnorna. Klassisk musik var inte så nyttigt att lyssna på, särskilt inte opera där de skrek.

Det var bäst med dragspel och Flottarkärlek eller Vildanden eller Sju ensamma kvällar. Sånt som man inte behövde förstå eller grubbla över.

Gud var nog bra, men de religiösa var svåra att ha att göra med. Det var dop och begravning, där var Gud med mest, därimellan var det falukorv och cykel, Konsumbussen och älgjakta.

Om framtiden hade man inga tankar, annat än att det skulle få vara som det var. Vem skulle kunna tänka sig Frits Olssons affär nedlagd? Eller skolan i Stenbäcken? Eller att Göte på Lundby skulle sluta sälja bensin, oljeblandad.

Det var lördagskväll som var lugn, med radio och kanske en film i Ordenshuset på söndag. En cykeltur till någon bekant, om vädret tillät. Eller kanske till Ransjön och meta småaborre.

Man hade inga penningskulder. Inte ett öre. Kanske inte något sparat heller, men det var stora femöringar och de fanns i plånboken. Men inga skulder.

Det var en värld utan bekymmer. Den som var fet fick vara det och den som rökte pipa och tog en sup eller ett rus fick göra det.

Som sagt var. Höet, väl bärgat, på logen. Meningen och doften.

Stövlar lagades med cellusion och lappar klippta av cykelslangar.

När man inte hade råd att halvsula skorna, lades papper i botten och sen fick man gå på ett speciellt sätt, så att inte hålet skulle synas. Man fick förstås inte sträcka ut benen eller på annat sätt visa skosulorna. Byxor och kavajer hade söm-mån som tillät flera omskrädderier både på längden och tvären.

Di som kunde köpa pomada, Gahns svavelpomada, eller hårolja, stog sig bra.

Det var innan Brylkräm.

Det är klart att de som var gamla dog, men det märktes inte. Det var så få i bekanta världen, så de som dog var även få. Det fanns inte så mycket gamlingar heller. Di hade vett å dö i tid, på naturligt sätt, när tiden var inne.

Ett påpekande till schäfern Poker

– Ja, du var ju inte född då. Dessutom är du hund. Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll, du begriper väl på ditt sätt. Jag kan upplysa dig om att du är tre och ett halvt år.

En del har klivit av universum. En del kliver av och en del kliver in. Och därimellan?

Livet består inte av en utan många världar. Barndomen. Äktenskapet. Morgon, kväll. Tillförsikt, sorg.

Årstider. Åldrar. Till slut kliver man av. Andra kliver på. Eller något av, något på, ur eller in. Det är flugor, fiskar, djur, elefanter, hundar, människor, blommor.

Vi kan inte ändra på det. Vi har inte ett dugg kontroll över naturen. Vi kan inte ens ändra på att vi blir äldre och en dag tippar av, om inte annat så av ålderdomssvaghet.

Kobaaana!

Det var herrgården, Åtorp och Högbergs i Kärra som hade sädesodling i någon omfattning. Men även småställena vid Ranå var i bruk. Där regerade Valdemar ve Kvarna, mjölnaren och han hade sin bostad i Kvarnbostaden, där Sten Bergman var född. Han mä Guinea.

I kvarnen var ett larm, så man fick föra skrikande samtal. Det var som att befinna sig inuti ett stort urverk.

Koreakriget fanns. Men som motvikt till detta, i vår värld, barnens, fanns hölador med doftande hö.

När jag under kalla vinterkvällar följde med till Sågbacken eller Forslunds i Kärra för att hämta mjölk, kändes åter sommardoften av hö från kobåsen och det var ett löfte att uppleva, medan Elin med ett litermått mätte upp fyra liter mjölk i mjölkflaskan. Sedan iväg, med sparken, på jalvägen mot herrgården och såsmåningom hem. Fast man inte var bonnonge utan arbetarbarn upplevde man ändå en samhörighet med jordbruket. Det var så för alla som bodde på landsbygden. Det var innan deodoranten. Före moderniteten.

Vid småtorpen gick korna på skogen om sommaren, på bete. Ängarna var tillför hö. Därav kunde man ibland oväntat höra en kobjälla, när man var på vandring på skogsstigarna, eller råka på en eller flera kor.

Det fanns två grindar, som gick över trafikerad väg. Den ena var strax norr om skogvaktarbostaden i Kärra och vägen till Tranhem. Den andra var i backen väster om Vika och sa vi Grinna, så menade vi den. Den var ett stänselskydd för Sågbackskorna.

Ängslyckorna var inhägnade med gärdsgård av  trä. Detta dels för att korna inte skulle ta sig in och beta upp det blivande höet, dels för att stänga dom inne på efterbete sedan höskörden var klar och höet inkört. Korna gick ogärna hem fram på höstkanten annars, om de hölls för sig själva i skogen. De åt svamp. Dröjde sig kvar till sena, mörka kvällen i skogen annars. Att ha dom på ängslyckorna var enklare.

På alla grusvägar låg korukor. Ibland var vi med och drev hem herrgårdskorna från betena. En lång karavan i herrgårdsallén, eller från gärdena vid Vika eller Lindesberg. Ropen ljöd; Kobaaana! Koss koss kooom nura. Kobaanaaa.

Höanna

Några veckor in i juli var det slåttanna. Hö skulle bärgas. Först slås, sedan vändas och hässjas.

En del slog med häst och slåttermaskin. Wigren och Åtorp hade traktor. Men i Kärra och på alla småställen var det häst och hästslåttermaskin. På en del ställen lieslåtter.

Man var helt beroende av väderleken. Kom väl höet halvtorkat upp på hässjorna var det räddat och torkade där fullt ut. Det värsta var regn, när höet slagits och låg på marken.

Laggårdarna på alla ställen var små och det handmjölkades. Men djuren omhuldades och det fina sommarhöet och lite melass var nog. Korna var husdjur då och hade vackra, rent poetiska namn.

Vi barn hade ett särskilt förhållande till hö. Det kändes att det var viktigt för universums fortgång, att höet fanns välbärgat under tak i ladorna. För att försäkra oss om detta hoppade vi i höet, i olika lador.

Det skedde under sensommaren och höst. Sommarängar med all dess blommor och örter var tillgängliga, i lador, långt i november.