Snög till knäna, kallt, ischias, dyr el, släp mä ven, korta dagar...
Vad gör det - när en flock rödsmyckade domherrar visar sig.
De läker, värmer, sprider ljus.

Lellstôga var platsen för taxichaufförerna. Där väntade de på körning, därifrån utgick de och återkom de efter en körning. Det var Henrik Ljunggren och Karl- Erik.
Från sitt kammarfönster hade ägaren av taxirörelsen, Gustav i Ommen, full kontroll på allt som tilldrog sig.
Ofta satt han själv i Lellstôga och särskilt på helgkvällar, då det blev spröjt med de som kom dit. Kanske Birger på Löcka, Gunnar i Vika, pappa, Karvonen.
Det var ett i och för sig oförargligt spel, mera till sällskap än att vinna pengar. Men ingen hade mycket pengar och även små förluster var därför tillräckligt smärtsamma. Å andra sidan: den som lyckades vinna tio kronor gjorde därmed en i tycke stor vinst.
Lellstôgas enda rum var om dessa kvällar insvept i tobaksrök, skomakarlampans sken var dunkelt av all rök uppefter taket.
På en brits halvlåg Henrik Ljunggren. På den andra satt jag ibland.
Karin och mamma satt i stora huset, vid köksbordet. Mamma påklädd , väntande, resfärdig sedan länge.
Klockan gick på halv tolv på natten.

Femtiotalets julafton i nuet. Det hände sig vid den tiden.
I nuet susar björkveden i spisen, vackra omslagspapper ligger nu kring granen. Abjörn på golvet, fördjupad i ett byggprojekt.
Ute snöar det.
Vi har tänt Tomtebloss i utegranen och på bladlösa rosengrenar. Och vi har gett varandra en julklapp, till oss själva. En radio. Med väldigt bra ljud och ur denna tonar nu diskret samma julsånger som en gång i min egen barndom.
Allt är frid på Björketorp och senare blir det nog ännu litet mer dopp i grytan och förärad Janssons, av Annelie, med tips från Lasse i Göteborg: Matjes istället för ansjovis. Ja, den är mycket mild och fin i smaken.
Allt detta för att det hände sig vid den tiden.

Så sänkte sig då all världens godhet och frid över Ransberg. Gunnar i Lönnhöjda hade gått hemöver i skymningen och snöblåsten. Vägen till Lönnhöjda, lång, obefintlig i vanlig mening. Mörkt. Över myrarna. Uppför åsen mot torpet. En äntlig ljuspunkt i fönstret från fotogenlampan.
In i värmen.
Torparjul. Hästen skulle ha sitt för kvällen. August hade tagit upp saltfläsk och satt stekpannan på vedspisen och potatisen, som redan var kokt och kall, skivades i flottet. Dagen före julafton.
Mat, värme, men inget fruntimmer. Det var som det var. Det fick gå ändå, det var inte dåligt med fläsk och pilsner heller.

På Anner Sia, väst om travbanan, fanns en fotbollsplan. Den hade riktiga mål och hörnstolpar.
Ingmar på Ommen spelade fotboll. Rörlig, trots viss fetma, mötte han hårda bollar och lätt hjulbent skickade han iväg bollen vidare all världens väg.
Det var stora världen, det var organiserad sport. På Anner Sia var di mera med i civilisationen, där fanns bio, taxi, post. Men på vår sida fanns kyrkan och Geijersgården.
Jag kan inte säga att det gick att julhandla på Anner Sia. Det är klart: en flaska hårvatten hos Jesus, frisören, något fiskedrag hos Holmberg mä radioapparatera eller en cykelbelysning hos Ragnar Karlsson. Men ändå.

Rätt många hade motorcykel.
Åke hade en Sarolea. Pelle en Terrot.
Tor i Finnhôl en NV. Karnell en Husqvarna.

Vinterkvällarna långa.
Mörkret stumt och inåtvänt. Fläsksvålarna på fågelbordet, mögelbröd på backen.
En bil far förbi vid Dammbroa, ett gult och ett vitt ljus. Citroën, Berliner 15.
Fladdret i vedspisen, köksklockan tickar som förstrött.
Kommodens lock är uppfällt, tvättfatet av emaljerad plåt, en sprucken Palmolive-tvål. En doft av ledighet och lördag.
Blöta fläckar på korkmattan innanför köksdörren. På bakugnslocket sura läderpjäxor.
Vinterkväll.

Mot kvällinga

Sigge Emanuelsson satt och åt isterband och potatis vid köksbordet. Pilsner.
Sommaren stod tung utanför köksfönstret som var öppet på glänt.
På källartaket växte gullregn och spirea. Både syrener och tibast var längesedan utblommade.
Äppelträden har stora kart.
Han åt sakta och omsorgsfullt, isterbanden var köpta av Konsumbussen. Pilsnern var från backen som stod i trappkantoret. Denna hade drickköraren burit till  trappan och ställt där. I retur hade han tagit en back med tomflaskor, som ställdes på drickabilens flak.
Ransjöhea, småbruk, skogskörning.
Platsen på jorden. Bellman Sefir. Fickuret.
Skänken och strigellädren, rakknivarna.
Dra slanor från skogen.
Kökssoffan på kvällen. Undangömt brännvin i trappkantoret. Skinnjackan, pälsmössan.
De första regndropparna och en vind genom lönnarnas kronor. Isterbanden och sedan tidningen. En regnig kväll väntar, turen till dass, titta in i vedskjulet.

Kvällen före julafton började det snöa. Stora flingor rörde sig värdigt som prestaver mot marken, redan förut täckt med mycket snö. Flingorna var stora, det var tätt och ymnigt snöfall och snart hade det kommit en decimeter nysnö.

Granskogen, annars dunkelgrön och mörkt diskret, såg snart uppsträckt ut, som  klädd i idel vita högtidsfrackar och på landsvägen syntes varje nytt spår – tills de strax snöade igen.

-Nej,nej,nej. Dra inte in detta nu. Dä ä teräckligt ôpponer sôm dä ä.

-Jamen ja hôller mä ve spisen.

-Du hörde va ja sa.

Det var bara att vända i köksdörren med skidorna. Jag hade tänkt böja spetsarna lite extra och valla  med en burk Lapp-glid som jag hittat i uthuset, kvar sedan ifjol.

Å andra sidan-jag förstod mamma. Köksbordet var fullt med

Lungmos formar som stod på kylning. Och skinkan stod och drog i den stora aluminiumkastrullen på vedspisen. Så jag ställde tillbaks skidorna  ute på verandan.   En bra stund stod jag och betraktade snöfallet som uppenbarade sig i utomhuslampans sken.

Från uthusa kom Arne och Jonas. Hade åkt skidor från Boråshöjda i halvmörkrane, blöta av nysnön, med ryggsäckar.

Men nu var det julledigt. De borstade av sig snö så gott det gick innan de fortsatte in i gången och uppför trappan.

-Geck dä lätt, frågade jag Arne.

- Nä dä kan ja int påstå.

-Ja har Lapp-glid, du kun ha fått ôm ja vesst.

-Arne: Dä biter int mä valla nu ända när dä kommer sô mycke snög.

Jul är förväntan. För mig gäller det färger, smaker. Kryddpepparn i mortelstöten till lutfisken. Hela nejlikor som sätts i apelsiner. Hyacinterna. Skånsk brunkål. Halländsk långkål. Solrosfrö till fåglarna.
Granen.
Julklappar - varma, ullstrumpor till barnen.
Julmusiken av Corelli och Bach.
Stjärnhimlen över gården.

Mest att känna lukten av Dammens vatten och vattenväxter, stränderna med klibbalsblad, jala med korukor, i vattnet några näckrosor. Bekanta, trygga luktförnimmelser. Mest att vara frisk, kunna springa fort, hoppa. Bara liv. Allt i nuet upplevt.
Bara fötter, kortbyxor, cykeln. Människorna. Årstider. Viktigt att hitta flata stenar att kasta smörgås med.
Mest att finnas till utan funderingar, att ta emot.
Mat, sängen, en serietidning.Drömmen om ett linstyrt modellplan. Leva trygg i sin egen ålder.

Om Döden på Hotell Nilsson

Ulfvenstierna, Bo, 2007, Döden på Hotell Nilsson - roman [detektivroman]:
[159 s.] Ett sällskap från "the Wasa Orden of America" är på resa i Värmlands litterära miljöer. Vid ett besök på Mårbacka blir en av giuiderna överfallen, och nästan dödad. I tron att hon är död gömmer "mördaren" hennes "lik". Men en äldre medlem av sällskapet har sett mördaren, när han håller på att skaffa undan "liket". Det åldriga vittnet blir på morgonen funnet dött i sin säng på Hotell Nilsson och det är uppenbarligen en naturlig död. På kvällen samma dag avlider ytterligare en medlem av sällskapet i tydliga förgiftningsympom, men vid likbesiktingen konstateras, att hjärtinfarkt var den troliga dödsorsaken. Eftersom de två offten är amerikanska medborgare, får liken inte utan vidare obduceras, något som ju hade varit en själklarhet om det varit fråga om svenska medborgade, som drabbats av oväntad och plötslig död...
Detta är upptakten till en underbar deckare i den värmländska litteraturens kärnområde, hemtrakterna för Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Erik Gustaf Geijer m.fl. Om du har läst "Gösta Berlings saga", så känner du väl igen dig i miljön, även om du inte personligen besökt platserna. Den oväntade upplösningen kommer en balkväll på Rottneros (sagans Ekeby). Boken är spännande, med en klurig intrig, där du faktiskt får alla ledtrådar (utom en som hade varit synd att avslöja för tidigt) och du kan själv lösa gåtan, om du har ett tillräckligt öppet sinne, för att inte fastna i något av villospåren som läggs ut. Dessutom är boken en ren njutning för den som läst och älskat "Gösta Berlings saga" och dessutom gillar storslagna miljöbeskrivningar. Det enda negativa jag har att anföra, är hur latinska släkt- och artnamn på vissa djur hanteras. Det märks att författeren inte har några direkta kunskaper i zoologisk taxonomi, men det har väl i gengäld inte heller de flesta läsare.
Huvudpersoner: Mr Eric Swanson, något excentrisk mångmiljardär & Mr John D. Elefant II, "sekreterare"
8 poäng (2009-03-21)

Kristallen den fina

Sen var det utedassen i sin skamlösa kyla, på vintern.
Gamla
tidningar som låg bredvid fjölet, utlästa inaktuella postorderkataloger. De som ville göra dassets lilla utrymme mera ombonat, satte upp en julbonad av papper, en påminnelse om årstiden som man knappast behövde, men det tätade i allafall  till några springor i dassväggen.
Linnert Zetterkvist som med sin träskyfffel skulpterade de skottade snökanterna så de blev raka och fina, det var viktigt, det skulle se välskottat ut, syns att man utan jäkt gjort gångarna gåbara. Det var i sanning ett hantverk. Och vid landsvägen- pappas vinröda Scania -Vabis Regent, med snöplog fram, snökedjor hängande på plogfästena. Vinrött, som var Mölnbacka -Trysils färg. Röda overaller, röda stövlar. På lastbilens dörrar stod MT i silver, inom en silvercirkel. Var det snövinter så hann hytten aldrig bli kall, under tiden pappa var in och slängde i sig några pannkakor och en kopp kaffe. Sen bar det iväg igen. Varenda bolagstorp dit det fanns väg skulle plogas. Det fanns många torp. Det var mycket snö. Men man tog det som det var, som det kom. När det  var för mycket snö för cykel, åkte skogsarbetarna skidor till drivningen.

I väntan på Post Kalle

Två dagar före julafton kom Gunnar i Lönnhöjda och tittade in. Han hade varit till Frits affär och köpt julproviant: falukorv, en bit ost, kaffe och socker, snus och pilsner. Nu satt han och väntade på Post Kalle, fick en kopp kaffe och en smörgås med lungmos.

Det hade snöat och han hade gummistövlar och ära vare dagen ryggsäck. Skidorna hade han ställt vid Ransjöhea, därifrån fanns det väg.

Han hade väl fått sig ett par pilsner mellan affären och hit och kraftigt snusig var han, av ny-snuset, som var starkt och färskt, i den paraffinerade pappdosan.

Med August i Lönnhöjda, hans far, var det  inte så värst nu. Jag tror inte han var ifrån Lönnhöjda på åratal. Det fanns ingen väg dit och till Ransjöhea gick bara en svag stig över myrarna. Det var närmare till Finnhôl och Brårudsättra. Lönnhöjda hörde liksom alla torp väster om Ransjön till Sunne socken.

Fast i Nyjork...

Riktig högtid var julen . Bätter-rummet eldades. Elinderkaminen eldades då – och det hände att vi hade en säck med briketter, kol-briketter, som pappa köpt i hamnen i Karlstad. En eller två briketter kunde ligga och glöda hela natten i kaminen. Att elda med ved i kaminen gav knappt någon effekt,

Mitt för sydvästfönstret stod granen, utsedd i god tid, intagen och klädd på dagen före julafton, med hemmagjorda julgranskarameller av silkespapper, med flätade korghjärtan och glaskulor i olika färger. Denna gran var själva centrat i lägenheten och de som kom på vägen nedanför, på väg till Spruthuset, Uppsala eller torpen uppåt Ransjön, kunde tydligt se dess strålande uppenbarelse och ljus, om än genom rimfrostiga fönster.

Det fanns inga elektriska adventsljusstakar på den där tiden. Adventsstaken  var gjord av trä, i skolslöjden och avsedd för små julgransljus. Många hade inte elektrisk julgransbelysning  heller, utan små stearinljus som sattes i hållare som nöps fast i granens grenar. Sedan tändes de under några minuter efter maten på julkvällen och det var stämningsfullt men farligt. Granen fick inte släppas ur sikte. Julgransblossen tändes samtidigt och blixtrade och luktade krut. Det bidrog till julstämningen, liksom röda äpplen och gula apelsiner i en skål på kammarsbordet. På radion sjöngs julsånger. I stilla frid betraktades de julklappar som erhållits –hemstickade ullvantar, en Morakniv, ett yxskaft, en porslinsfigur, långkalsonger köpta av Liljemark, nasaren, med mera.

Mätt av dopp i gryta, skinka och lutfisk, satt man och lurade till, medan julsångerna hördes på låg ljudnivå och den kvardröjande krutlukten av tomteblossen dröjde sig kvar.

Det var högtidligt nog. Ingen behövde läsa julevangeliet. Stallets stämning rådde ändå. Man levde och arbetade, nu vilade man och höll på att somna.

I Amerika hade di mycket ljus och elektriskt. I Nyjork.

Men det gick bra utan.

Lutfiskens katedral

Julens dröm, var den där om ett gäddrag eller en kniv, eventuellt en rulle med nylonlina. Det var alla saker som låg i framtida bruk, när livet var fritt och frejdigt från skolan. Sena kvällar med mygg. Älvvattnet. Svalor mot en ljus kvällshimmel.

Dessa önskade saker förknippades med framtida drömmar, men mot en reell tillvaro, högst nåbar.

Döden var bara kyrkogården i Ransäter. Inget annat. Inget som på minsta sätt upptog tankar. Det fanns helt enkelt inte plats för annat än liv.

Julen innebar några dagars vila för de som arbetade i skogen – eller i övrigt. På ett eller annat ställe söps det väl en eller två dagar, men det var frid och ro i de flesta hem.

Själva julförberedelserna var en del av firandet. Hela proceduren med lutfisken, allt från Anna-dagen till julafton.

Hela kedjan- allt från västkustfiskarenas vårfiske vid Hebriderna eller vattnen runt Rock All, där de låg ute en månad med långrev, sedan torkning  av Långan på ställningar i Bohuslänska lägen och magasinering. Så framåt första december leverans till alla lantaffärer och sedan tog husmödrarnas arbete vid. En oavbruten kedja av människors arbete som i sig tillhörde julen, från vårfisket till julbord. Som våra drömmar om gäddrag i julklapp för sommarens taniga tjärngäddor.

Mamma som sågar det stenhårda fiskflaket i lämpliga bitar, sågar med vedsågen, hämtad ur vedskjulet. Så ner i Brygghuset vid älven  och i vattnet i tvättbaljan av trä. En tre fyra baljor – för olika familjer- stod sida vid sida på Brygghusgolvet.

Det var väl just ingen som gick och tog nattvaden. Men i julaftonens lutfiskmåltid inkluderades allt vad nattvard har att erbjuda. Det behövdes ingen konsekrering med ord – ord hade följt denna fisk från hav till land, genom årstider. Jordens och havets frukt. Människors arbete. Allt av ( verkligt) religiöst låg i detta.

Jehovas firade inte jul. Jag vet inte om dom åt lutfisk. Annars tog de gärna emot mat och kaffe, bara det var rätt vara. Ingen blog och tocke där.

Det var liksom rejält med lutfisken. Den hade torkat och klämt ihop omkring soliga västkustdagar, salt och tångdoft, måsars skrik och fiskebåtsddunk. Sen upp i skogen, långt från den mäktiga, helst osannlika klippan som sticker upp 23 meter mitt i Atlanten, som en katedral – Rock All, till en tunna i Frits affär. Till Brygghuset. Till köksbordet hos oss, i köket där isen på vattenhinken för tillfället var borta och vedspisen glödhet. Det var ju jul.