måndag 30 januari 2012

Pojken och älven på gång

Elda. Elda.Trots allt omutbar februarivinter. Men idag kom en frökatalog, till tröst. Och jag stod länge i köksfönstret och tittade på tre rådjur i norra trädgården.
Läser korrektur på Pojken och älven.
På den tiden- 1980 talets senare hälft - skrev jag det manuset först med penna, renskrev sedan på en mycket liten reseskrivmaskin. Det var ju papper som gällde. Enligt vad jag fick uppgift om var det den första bok som Brombergs tryckte med data-sättning. Det blev mindre lyckat, en del tryckfelsnissar var framme ändå.

fredag 27 januari 2012

Fensalir





                                   Från Hyn


Frigga bodde enligt mytologiska berättelser i Fensalir, sumpområden, kärr. Det var säkert de mest livsmedelsrika områdena i forntiden - fisk, sjöfågel, ägg. Dessa sumpsjöar var mycket grunda, kunde befaras med enkla flottar eller stockbåtar, det kunde ljustras fisk, fiskekatsor av klena stammar kunde byggas. Det är en slags gårdar eller ryssor, som använts i sen tid, 1800-talet.
I Fensalarna gav Frigga mat i överflöd.
Det område, sumpområde i England, som kallas The Fens, eller Fenlandet på svenska, var bebott redan på megalittiden. Fen- betyder kärr, vårmark på engelska.
Hur det mytologiska Fensalir än har uppkommit, så fanns -och finns- det även i England.

Nattens drömbåt

Vän - vaner

Den äldsta mytologin och kult/kulturen anser jag ha varit vanernas.  En fredlig fruktbarhetskult, med kvinnliga höggudar bl a  och kvinnliga kultfunktionärer. Singularformen kan ha varit vän, pluralformen vaner. Sjön Vänern sg. var vanernas hav eller sjö, namngiven från Västergötland.(Detta innan Uppland-Södermanland området var ovan havsytan).
Begreppen vän, vänsäll, vänlig, vän ( snäll, vacker trevlig) tror jag har sitt ursprung i karaktären på vanernas fridsamma kultur. Sg. en vän, osv. Asarna har inget med As - döda djur etc.- att göra, utan skrevs tidigare Ås - åsar. Först på 1800-talet började skrivas asar med a. Syftar på Vanernas himmelsgudar som tillbads just på åsar, bergåsar, berg. Valar. Jfr. Valhall.
Krigsherrar konverterade, tog vanernas höggudar, som gisslan och gjorde krigsgudar av åsarna. Detta under järnåldern.

onsdag 25 januari 2012

Fornborgar...

Att säkert veta något om forntiden, t ex 5000 f.Kr- 500 e. Kr. är svårt. Man får väl försöka få en struktur, till att börja med, utifrån de källor som står till buds.
Förslag:  4000 f.Kr. Naturreligion, jägare, fiskare
3000 f. Kr. Invandrare, både folk och idéer, söderifrån, - odling, ätteorganisation, fruktbarhetskult, mytologi med höggudar - himmel, jord osv. Njord, Nerthus, Tiwas, Frigga osv. Vaner allihop.
2000 f.Kr. Odling,  organisation, begravningssystem, rösen, bergkultplatser ( för himmelsgudarna) lundar, myrmarker, för t ex Frigga ( Fensalir, hennes boning). Det var ju  välfyllda skafferier på den tiden.
Åsarna, sedemera stavat asarna, tillbads på berg, åsar, så nära himlen som möjligt, omgärdade kulrplatser, för centralt bruk.
Den enda mytologi som fanns var Fruktbarhetskulten - Vanaätten, i vilken åsarna ingick.
500 f.Kr.-600 e.Kr. Järnålder och Folkvandringstid. Ändrade förhålltanden - järn, handel, maktstrukturer, som innebar ett manligt styre i både kult och arbetsfördelning, resulterar i Fruktbarhetskulturens, Vanakulturens- nedgång. Mytologiskt beskrivet som ett krig mellan asar och vaner. De förnämsta vanerna blev "gisslan" hos asarna, som blivit, konverterats till, krigsgudar. Som "gisslan" hade de naturligtvis ingen makt längre. Ett religions, eller mytologiskifte.
Vana/fruktbarhetskultens gamla inhägnade kultplatser på höga berg, tappade sin funktion som kultplatser.
Istället kunde lokala krigsherrar bygga på och använda dem som "borgar". T ex under folkvandringstiden.
Det som kallas "maktelit" var kanske dessa lokala krigsherrar, som även bedrev handel och styrde över hantverkare - underleverantörer.
På en del platser och områden blev det inget religions- eller mytologiskifte. Jag menar att Fryksdalen är ett sådant område. Här fanns inga krigsherrar. Der gör att "fornborgen" på Åsberget t ex är en kultplats, för Oden, Ull t ex. Alltså ursprungliga Vanagudar. Och aldrig använts i något försvarssyfte.

Jag är ju en fullblodsamatör i sammanhanget, men ibland blir det bra såser av misstag, alltså nya perspektiv.

tisdag 24 januari 2012

Husmanskost

Vinterkväll och kvällsveden inburen. På vedspisen en gjutjärnsstekpanna med stekande fläsk och en gryta med kål. P2 och en violinkonsert. Poker sover på köksgolvet. Ute lågar stjärnhimlen, inne är det varm och skönt.
En trivsam kväll med andra ord.
Varför blir mat så väl tillagad på vedspis? Därför att det tar tid på sig förstås.
Ungefär vid den här tiden kom Palmer från  stallet. Dagens arbete var slut och hästarna utfodrade. Han körde nämligen i skogen med två hästar, bytte mitt på dagen. Efter att ha fått eld i vedspisen och varmt i köket han bodde i, sitt vinterkvarter på Lindesberg, blev det stekt fläsk och potatis. Han åt direkt ur stekpannan, doppade grovt bröd i flottet, åt gul lök som ett äpple och vitlök. Allt avrundades med honung och russin i mängd.
(Kan man läsa om i Pojken och älven, som snart kommer ut i ny upplaga, pocket, på Norlén&Slottner)

Vinterns jasmindoft

Strålande vinterdag, -15, solen skiner. Längtar efter en apelsin. Trädgårdens buskar och träd är rimfrostdekorerade. Vi anlade denna trädgård för sju år sedan och nu har den etablerat sig på allvar.

Det är väl lika bra att avslöja att jag för en vecka sedan köpte ytterligare ett tält på Hamsterboa. Ett JOFA femmanstält, i nästan nyskick. Så tältsommaren är definitivt grundlagd. Även om det bara kommer att stå här på grästunet, så kan det vara skönt att ligga i och filosofera, kanske en regnig kväll. Ta in en jasminkvist att lukta på. 75 kr kostade även detta tält.

måndag 23 januari 2012

Valborg

Vinterkväll. Kallt, stjärnklart. Bära ved och elda. Yllesockor. Ja, utan sådana här kvällar och dagar vore nog inte våren och sommaren lika härliga.
En del kultplatser användes nog vid behov som skyddsborgar. En del var nog byggda eller påbyggda  under folkvandringstiden. Men folkvandringstiden var förhållandevis kort, ett par hundra år. Att bygga alla dessa borgar  innebar en enorm arbetsinsats.

Många "borgar" byggdes mycket tidigare och var, anser jag, byggda som kultplatser.
Den heliga Valborg, levde på 700-talet. Att tända Valborgsmässoeldar är en hednisk tradition. Att rena bygden med eld, som var ett av  vanaguden Ulls attribut. Det skedde på höga berg.

Hur som helst såg jag tre älgar på jale i eftermiddags. Mycket vackert.

Rike eller vagga

Har kikat en del på den sk Västgötaskolan och striden om Svea Rikes Vagga. Saken är mycket enkel: Det beror på vad man lägger i begreppet Svea Rike och vagga. Svea rike är ju som alla vet en sentida sak. Vagga däremot... Alltså bör man koppla"striden" till antingen Rike eller vagga.
Vaggan, religiöst och kulturellt ( odling, samhällsbyggnad osv.) finns och fanns i Götaland. Det kan vilken amatör som helst konstatera, genom att studera strandlinjer på SGU:s karttjänst. Uppland, Stockholm m m låg under vatten när odlingen var i full gång i t ex Västergötland och t ex Fryksdalen. Där fanns kultur och samhällsbildning och mytologi. Uppland var definitivt ingen "vagga" för någonting, och är det inte i kulturell mening heller.
Jag tror att den s k Västgötaskolan laborerat för mycket med namn och att man spelat ut mot Uppsala, med Ubsola osv. man behöver inte göra det. Det är att ödsla energi i onödan. Man behöver inte argumentera mot ett land som låg under havsytan, när kulturen redan sedan länge blomstrat i t ex Västergötland.
Riksbildning och vagga är alltså två olika begrepp.

Vad gäller åsarnas - senare asarnas- boning så var det Valhall. För att begräsa oss till värmland och dess "fornborgar" ( kultplatser) ligger de på valar ( värmländska vale, varde = stenröse ,kummel ) På svenska är våle= berg. Vi har många Vålberg i värmland, omtalade som "fornborgar". Valfjället, Vålberga osv.

Sedan har vi völva - vala, en as/åssynja, kultledare,kvinnlig.
I Närke har vi Ullvi fornborg, alltså ett berg, med kultplats, ägnat åsaguden Ull.
I Västergötland Odensberg, "fornborg", d v s kultplats åt Oden, vilken ett av hans namn var Göt.

Det handlar om berg, kultplatser Åtminstone i Götaland och Värmland. Halleberg hade lika adekvat kunnat kallas Valhalleberg, men förkortat Halleberg. Det som bildade "hallen" var valarna, stenomgärdningen.

söndag 22 januari 2012

När Uppland låg på havsbotten...

Mitt intresse för "fornborgar" kommer sig delvis därav att jag i boken Friggas dal behandlar bronsålderskulturens mytologi. Jag menar att man måste ta sig en titt på hur nuvarande Sverige såg ut, rent geografiskt för 5000 år sedan, när odling och vana-kultur ( fruktbarhetskultur) var etablerat i t ex Västergötland och Fryksdalen. Vid samma tid hade Uppland, "Svea rikes vagga", inte synts till. Det var havsbotten.
Kulturellt sett är Uppland och Södermanland jämförelsevis sena företeelser.
Att det blivit så att Uppland kommit att räknas som något slags ur-hem, kan man tacka snedvriden Upsaliensisk historieskrivning för.
Från Tyskland och Danmark kom odlarna på landbryggan mellan Skåne och Danmark och till Västergötland och t ex Falköpingsbygden kom de, innan Uppland var över vattenytan. Dessa invandrare hade med sig en fruktbarhetsmytologi, vanaätten inkluderande de s k asarna. Asarna var vanernas himmelsgudar.
När Uppland befolkats, från Västergötland, och järnåldern såsmåningom inletts, med klimatförsämring, ökad handel, skövling, vapengny, gjordes asarna till stridsgudar, den kvinnligt betonade vanamytologin fick träda  tillbaks och männen tog över.
Att sedan hela den s k sagolitteraturen är ensidigt manligt fixerad är inte att undra på. Den skrevs sent, av kristna män, i vissa fall präster. Det blev en asamytologisk överbetoning. Island och delvis Norge har inte med saken att göra egentligen. Det är Västergötland som är centrum för vår tidigaste mytologi, anser jag.
Och Uppland, Gamla Uppsala etc.  har inget med den saken att göra. Ett konverterat övertagande bara.

lördag 21 januari 2012

Glöm inte mjölken

Förmiddag. 10-12 minus. Elda. Tyst avvaktande vinterdag, vitt på marken, vit rimfrost på buskar och träd, gråvit himmel.
Skriver lite då och då. Smakar på tankar, ser hur det ser ut på papper, upplever.

Min gode vän Bengt Berg är i Indien.
Poker ligger i en fåtölj.
Abjörn skall på kalas.
Hoppas Bengt har mjölk med sig hem. Indien ligger väl inte mer än  högst femhundra steg bort. Det  var längre till Sågbacken, där vi köpte mjölk när jag var liten.

fredag 20 januari 2012

"Fornborgar" = kultplatser

Jag funderar vidare på det här med "fornborgar". Här är vad jag efter ett par förkastade hypoteser kommit fram till.:
Det är från början inhägnade kultplatser, för en fruktbarhetskultur, utbredd över hela Sverige. Tiden är ca 3500 f. kr.-500 e.Kr. D.v.s från den tid odlingen började i Sverige till slutet av folkvandringstiden.
Syftet från början var kultiskt, en angelägenhet för en bygd. En folkpark helt enkelt. Samtidigt som gårds- och huskult föregick, fanns en central kultplats.
Jag tror att vanaguden Ull tillbads, bl. a. genom att elda på dessa berg, där kultplatserna är belägna.
Vålberg. Ull var eldens beskyddare. Elden var därför helig. Troligen därför som gravskicket var sådant att man brände sina döda - i helig eld, för att själen skulle komma vidare. I senare tid, asa-tron, blev man mer materialistisk: den döde fick matvaror, redskap, vapen etc. med sig.

Asarna hette från början Åsar. Åsarna tillbads på kultplatser, på höga berg; Åsar.
Åsarna var troligen Vaner från början. Ett mytologiskifte kom under järnåldern. Fruktbarhetsgudar konverterades för att passa en mer krigisk och manligt ledd kult/kultur.

I Fredliga Friggas dal, levde vanakulturen. På Åsberget, d v s Asberget finns en kultplats 600 meter ggr 260 m. En folkpark. Absolut ingen "försvarsanläggning". Där har säkert Ull och Frigga tillbets, centralt för bygden
Att en del kultplatser även senare kunnat tjäna som tillflyktsorter är naturligt: det var ju heliga platser.
Men detta skedde inte förrän på sena järnåldern, eventuellt folkvandringstid.
Men"Borgarna" är byggda tidigare, i vissa fall under tidig bronsålder. Kultplatser.

torsdag 19 januari 2012

Snor. Yllevantar.




På gärdet, mellan Vika och Bälgmakarlogen, fanns en sluttning, en inte alltför brant backe. Där höll vi barn till på vintern och där byggde vi hoppbacke. Den bestod förstås av hopsamlad och tilltrampad snö, till ett hopp. Det räckte till för att slå sig och bryta skidor.
Vi var Hakulinen, Sixten Jernberg.
- Vem ä du?
- Sixten Jernberg.
Timme efter timme, långt mot vintereftermiddagens  skymning¸ kämpade vi. Ibland var det riktigt kallt, ibland tö och mildare.
Snorig och med bortdomnade fötter kavade man sig till sist över dammbron, förbi dammen och äntligen uppför den lilla backen, upp till verandan på Lindesberg. In i köket.
Det blev skäll och förebråelser.
 - Se te å få pjäxer å klär å dä. Du drar dön på dej. Dä sluter i lunginflammation.
Mamma värmer vatten på vedspisen. Häller det sedan i en bucklig aluminiumbalja. Jag får sitta på kökssoffan, med fötterna i varmvattnet en bra stund.

- Å ingen mat. Förstår du inte att  dä ä livsfarlit.
Är lyckan huld, blir det uppvärmd falukorv och stekt potatis, som hon väntat med i timmar.
Långsamt tinar man upp. Med rödblossande ansikte intas maten och en kopp te.


Var man på dammens is, var det samma visa. Då var man Lill-Lulle, Åke Lassas eller Tumba. En tung, självväxt klubba av al. Snor. Yllevantar.
- Du drar dön på dä.
Men det gick bra.


Barfotasomrar, med cykel och blodiga knän och armbågar. Man var aldrig riktigt helskinnad. Men det gick. Träd och klättring och allt annat. Ja, det gick naturligtvis på Guds försyn.

(Ur I november, kommande efter Morfars Hus)




onsdag 18 januari 2012

Snyggt och sunt

                   

                      Men i mitt tycke är detta ännu vackrare och framför allt sundare.

1000 cc



                         Att skriva ... Men i bland säger en bild mer än tusen ord

Blyertspenna...


Vad tror ni om ett författarläger? Jag menar att alla människor är ”författare”. Folkmusik och skrivande är mycket närbesläktat. På alla tänkbara nivåer har jag haft kurser, privatundervisning, läger för folkmusiker, spelmän. Jag minns en gång att en kursdeltagare var med:  så småningom visade det sig att han överhuvudtaget aldrig hållit i en fiol förut. Under veckan lärde han sig en låt hjälpligt. På samma kurs fanns en deltagare, han var målmedveten, han sa: Jag skall bli bäst. Det visade sig senare vara han som startade Hedningarna. Båda dessa kategorier spelmän var med på samma ”kurs”.
Funderar på om jag skulle arrangera ett skrivarläger. Inte för att jag är mer författare än någon annan, men för att det är väldigt roligt att träffa människor och utbyta livserfarenheter under sådana former.
Det verkar som om skrivandet, berättandet, blivit något av en folkrörelse. Det avspeglar ett intresse, ett behov. Om man jämför ovanstående exempel, så kanske någon kan bli inspirerad att börja skriva dagbok. Eller att bli en känd, kunnig, författare. Skrivandets spann är mycket övergripande och precis som i fråga om folkmusikutövandet finns plats för alla. Tyvärr har trenden inom folkmusiken blivit den att idolskap och viss kommersialism uppenbarat sig på scenen. Att bara spela, anonymt, men troget och medvetet bära en muntlig tradition, kanske håller på att komma på undantag. Amatörismen tar stryk. Och då är det allvarligt för den värmländska berättartraditionens återväxt.
Här finns en fin gammal gård, naturskönt belägen. Bo i tält, husvagn/husbil eller i något av timmerhusen. God och närande mat från Nils Holgersson. Besök av  författare, som livnär sig på skrivandet/ berättandet. En vecka måndag t o m fredag. Inga mobiler eller laptops. Blyerts eller… kulspets. Nångång i juli, när rosorna är som vackrast.  Ca 20 deltagare. Vad tror ni?

tisdag 17 januari 2012

Kursen utlagd

Efter samtal med förläggare Sten Slottner, på bokförlaget Norlèn&Slottner, så har nu en arbetsordning, för mitt skrivande, formulerats. Det blir så att boken Pojken och älven kommer att ges ut i nytryck, som pocket. Och jag kommer att arbeta vidare på tredje delen i denna Ransäterstrilogi : Pojken och älven, Morfars Hus och I November (arbetsnamn).
För boken Friggas dal, som kom ut strax före bokmässan i Värmland förra året, fick jag ett stipendium från Helmiastiftelsen, på 10.000 kr. Det var en stor uppmuntran.

måndag 16 januari 2012

Stekt torsk och bladspenat

Jag har ingen agenda. Men jag har haft, tjocka, fullklottrade med tider, en tre-fyra veckor framåt.
Läste jag agendan så visste jag vad jag skulle göra, timme för timme, de närmaste veckorna.

NU har jag ingen agenda. Inte ens en anteckning i ICA:s almanacka. Det är som sagt stora sommarlovet.
Jag kan lägga mig och sova middag ibland, vilket jag ofta gör. Egentligen har jag inte insett hur förödande agendatillvaron är, förrän nu, då jag har perspektiv. Jag kan laga mat, när jag blir sugen, och på det som jag längtar efter. Jag är helt för fyra timmars arbetsdag. Att vara pensionär är verkligen en ny barndom, på det viset: frihet.
Tyvärr tillbringar barnen idag sin mesta tid på institutioner, dagis, lekis, fritis - däremellan, beroende på ålder - långa skoldagar.

söndag 15 januari 2012

Konservburksplåt

Knut har varit och julen dansats ut.
Nu vill man njuta av vintern, medan den varar. Betrakta stjärnhimlen klara kvällar, hämta björkved i vedskjulet och elda, borsta av trappstenen.
På gärdena ringlar spår av älg, räv, rådjur. Harspår ibland.
Många gånger har jag önskat att man kunnat få uppleva en dag på Björketorp, säg 1550, när väpnarsonen Olov Ivarsson (Liljeörn) bodde här som länsman. Länsmännens funktion på den tiden var att ta upp kunglig uppbörd, skatt, i olika former.
Det finns så mycket historik om den här gården att det skulle räcka till en hel bok. Kanske den blir skriven en vacker dag?
Tyvärr finns ännu inte tillräckligt med snö för en skidtur. På vedskjulets tvärslåar ligger gamla skidor. En del är lagade i spetsen med plåt, konservburksplåt.
De är slitna och välanvända. Det var inte bara att köpa nytt förr. Kläder, skor, strumpor, skidor - det fick lagas och vårdas. Nu är det mode att köpa nya, dyra, färdigtrasade kläder. Ett uttryck för konsumerismens grepp om oss.

lördag 14 januari 2012

Inte borgar från början




Vad gäller de s k fornborgarna, kan finnas en delförklaring till varför de kom att kallas  "borgar".  
Vi vet vilket trauma det var när kristendomen skulle införas i asa-kulturens Sverige. Det skakade hela samhällssystemet, religiöst, kulturellt. Det gamla skulle skyddas.
Jag menar att vi i Sverige haft en fruktbarhetskult/kultur hela bronsåldern. Denna var fredlig.
Bronsåldern räknas ungefär 2000 f.Kr. till 500 f. Kr. Sedan inträder järnåldern och räknas till ca 500 e. Kr.
Folkvandringstiden ca 450 – 600 och vikingatid 830- 1066 ca.
Enligt vad allt talar för blev det ett religions/kult byte under järnåldern. Den krigiska asa-tron avlöste, på de flesta håll, den fredliga, kvinnodominerade vana-kulturen. Fruktbarhetskulturen. Bronsålderskulturen. Detta skedde troligen genom kuvande och strid.
Det kan vara så att fruktbarhetskulturen i vissa fall och områden använde sina kultplatser som tillflyktsställen. Deras hela kultur var hotad av den nya asa- kulturen ( mansdominerad, krigisk). Vanakulturens utövare hade  ingen erfarenhet av öppen strid,  hade inte ens stridsvapen, i vart fall inte av brons.
Ser vi på"fornborgarna"i värmland så ligger de högt, med runt om utsikt, och vårdkasar syns från den ena till den andra.
Bronsåldern hade organisation och vana att handskas med sten. Gravskick. Stenbårar, med mera.
Det är inte säkert att det någonsin på den tiden blev aktuellt att försvara sig i borgarna, men man var beredd. Bara det var konsoliderande socialt sett. Det enorma arbete som anläggandet av borgarna inneburit, skvallrar om en angelägenhetsgrad kopplat till kult/kultur, samhällssystem.
 För Fryksdalens del fanns de lokala kultplatserna vid ättegårdarna vid Friggas sjö. En central kultplats var Åsberget, betecknad som "fornborg".
Att byggandet av fornborgar i Sverige tvärt upphörde ca 600, kan hänga ihop med att i stort sett helaSverige” då var asa-troende och att inget behov av borgar fanns längre. Fruktbarhetskulturen, vana-kulturen,  hade assimilerats. Utom i Fryksdalen !! Och kanske några andra områden. 3-400 år därefter var det dags igen: kristnandet, i konfrontation med asa –kulten.

Det talas om att fornborgarna byggdes i den oroliga folkvandringstiden. Det är bevisat att många fornborgar är 1000 år äldre...

Skattefritt...

Växthusen står vinterstilla och bidar sin tid. Och den kommer! Om bara några månader är ljuset här och solen värmer. Takdropp. Nyvakna flugor på söderväggen.
Växthusen konkretiserar vinterns odlardrömmar.
I trädgårdsdammen hade vi brax och mört hela sommaren.  dammen ger, även om den är liten, vattenblänk. Fåglar, inte minst svalor, kommer dit och dricker och badar, grodor och olika små vattendjur frodas.
Det är alltid något som händer vid dammen! Och detta med fiskar: på sommarkvällarna levde vattenytan av braxens lekfulla turer, uppiggade av kvällens svalka. Att ha en liten damm är som en trädgård i trädgården - en vattenträdgård. Ty där har nu etablerat sig olika vattenväxter, på egen hand.
Att ha en trädgård är något att glädja sig åt. Man följer naturen nära genom året. Man drömmer och planerar. Och upplever tacksamt belöning för nedlagt arbete. Skattefritt.

fredag 13 januari 2012

Knut

Idag en artikel i NWT/ Fryksdalsbygden  om  manuset till Morfars Hus öden och äventyr.
Det går bra att läsa artikeln via länk: Norlen&Slottner och vidare till Morfars Hus.

Sunne kommun har länkat Friggas dal till bloggen. Bra initiativ.

Nu - Knutkväll, det var stort i min barndom, både för vuxna och barn. I  Ransäter lite av en folkrörelse, med
Knutbal i Ordenshuset och allt. Det syddes och sömmades i hemmen i dagar före.

Abjörn och jag ute på Knutkvällsvägar...mot Bäck. Till Conny och Ulla-Britt och Arvid. Abjörn lycklig. Mycket godis. Vinterblåsten snor över ishalkig väg. Mörker. Men mysteriet lyser upp.
- Pappa
- Ja
- Ser ja ut som en luffare nu?
- U, ja

torsdag 12 januari 2012

Ivrig metare

Ibland har man böcker som man ständigt återkommer till. Att den tryckta pappersboken är helt speciell, tycker jag i denna e-bokens tider. Boken blir liksom personligare och närstående, allt eftersom tiden sätter sina spår på den: ryggen lite gnagd av en hundvalp, som nu är borta, kaffefläck, från en ranglig trädgårdsstol den där sommarkvällen. Ålderns patina.
En sådan kamrat, bok, är Nils Palmborgs (1921-2010) Anteckningar vid Åsnens strand. Nils Palmborg, Lundabo, var  bland annat Tegnér kännare. Familjens sommarställe var en hyrd, enkel stuga, i Törnabygd, vid Åsnen i Småland. En historiskt regnig sommar skriver han boken, i ett slags dagboksform. En bok att återkomma till.
Nils Palmborg var  bibliotekarie i olika grader vid Lunds universitetsbibliotek och filofofie hedersdoktor 1982 vid samma universitet. Ivrig metare, med flöte.
Jag rekommenderar den boken, finns troligen bara på antikvariat, men finns.

onsdag 11 januari 2012

Fornborgar i Värmland







Friggas dal behandlar tiden ca 2000 f.Kr. till och med medeltid. Som jag kommenterat  så var själva förutsättningen för odlingen och bildandet av de ättegårdar som beskrivs att ett invandrande folk söderifrån kom in i Fryksdalen ca 3000 f.Kr. Vad hände tidigare? Vid t ex den första invandringen sedan isen drog sig tillbaks?

Det finns ca 40 s k fornborgar i Värmland. Många håller före att dessa s k fornborgar byggdes  ca 100 - 600 e.Kr. Särskilt under folkvandringstiden. För Värmlands del tror jag inte alls att det var så. De är äldre, mycket äldre. Fornborgarna ligger, som vi ser det idag, på höga berg, mellan 110-190 m.

Källor som aldrig sinar




Mycket vacker vinterdag. Har besökt min gode vän David Myrehed i Sunne. En äkta Fryksdaling. Det är fantastiskt att få sitta och prata med honom.  Att få lyssna till berättelser om Mårbacka och livet där, historik som inte finns i tryck, men som lever i muntlighet.
Vi talade om dialektens betydelse, Fröding - och drack en kaffetår.


Värmland och dess berättartraditioner lever i högsta grad, genom personer som David. Sådana personer är källor att ösa ur, för den som är kulturellt intresserad.

tisdag 10 januari 2012

Det stora sommarlovet








Åter en fridsam kväll på Björketorp. Så hette stället på 14-1500talet, men genom en felskrivning av en präst på 1800-talets slut blev det plötsligt Björskotorp. Men jag föredrar att ange det gamla namnet.
Varje kväll njuter jag ett litet glas vin (på rekommendation av min husläkare) men aldrig mer. Ibland ett rödvin av märke eller ett portvin av märke. Jag funderar på att börja röka pipa. Jag har funderat på det i flera år.
Ett glas fint portvin som gråter, en vacker pipa med en god tobak och en trevlig bok i skinnfåtöljen framför brasan. Det blir nog en pipa endera tiden.
Jag började spela golf för två år sedan, i Sunne golfklubb. Fantastiskt trevligt, god motion, intressant, men fram för allt mycket fina vänner. Ett annat intresse jag har är segling, släktforskning, hembygds/gårdsforskning, att spela folkmusik, trädgårdsodling, särskilt rosor, flugfiske, litteratur, klassisk musik, att skriva.
Jag är ju pensionär nu, sedan i november! Det är gyllene tider. Jag kan alltmer ägna mig åt det stora i det lilla i tillvaron. Jag har ingen press på mig från något håll alls. Det är som om det stora sommarlovet börjat. Jag har underbara barn och barnbarn. Jag är tacksam för det liv som givits och ges mig. Kanske börjar jag måla igen, det gjorde jag faktiskt rätt mycket förr. Vi får se.

Det var i november



Det är skönt att skriva och att vara ekonomiskt oberoende av det man gör. Jag fortsätter arbeta på tredje boken i Ransäterstrilogin. Dagens litteraturlunch, ur Det var i november:





Åskagen var en gammal bergsmansgård i två våningar. Växtligheten var enorm runt omkring och det skvallrade om hyperit i berggrunden.
Uthusen var murade av zinnersten, som glittrade som glas i solen, det var något förtrollat över hela platsen. Över Lindesberg vilade en tydlig karghet i jämförelse.
Runtomkring fanns lämningar efter bergshantering. Gruvhål, grunder.
Från den stora sjön Yngen inkom mycket fisk till de tjärnar som stod i dess förbindelse. Enorma abborrar, kräftor.
Vi bodde på en upphöjning, på lite avstånd från huvudbyggnaden, i en arbetarbarack, en husvagn. Strax bredvid låg ytterligare en större barack, där skogsarbetare åt mat och där fanns en anställd kocka.
Det var ett äldre par som bodde i – troligen hyrde -den gamla bergsmansgården av Mölnbacka -Trysil, bolaget, som hade stora ägor i trakten.
Jag tyckte mycket om Åskagen, därför att det var så lummigt, med stora ädellövträd, som gav svalka och skugga heta sommardagar.
Sena kvällar vilade inte så lite mystik över gården. Dasset hade sex vuxenfjöl och tre barnfjöl. I ett enda rum.

måndag 9 januari 2012

Vinterkväll






Poker och jag ute i den fina vinterkvällen. Ett finkornigt snöande har gett en dryg decimeter snö och i fjärran, runt höjderna, ligger snödrevet som en dimma. Vi går förbi rosenbuskar och äppelträd och alla de perenner som vilar sig inför den kommande vårens och sommarens prakt. Det är ro och vila. Gårdsbelysningarna ger ett milt sken över de olika byggnadskomplexen. Gården är i stort sett kringbyggd och i mitten ett stort tun. Gården ligger på en markerad kulle, mitt i dalen, med vid utsikt.
Det är ofta, dagligen, som jag kan betrakta rådjur, räv, älg på ägorna, ibland varg och ibland hör jag dem.
Jag har jagat sedan 1987, både i nordvärmland (15 år) och här, med hund, både stövare och älghund, och aldrig varit besvärad av varg. Likaså har jag både i nordvärmland och här haft  kor och får och getter, bland annat i fri traditionell skogsdrift på en säter i fyra somrar, utan problem. Däremot ett björnanfall på får. Jag har alltid jagat för köttets skull, för att älgkött är ett sunt och gott kött. Och det drygar ut matkassan. Jag skulle aldrig kunna tänka mig jaga för nöjes skull.
Jag bor i stort sett i ett vargrevir, men tillgången på älg är här exceptionellt bra. Ko med kalv får gå.
I somras satt jag och betraktade en mycket stor varg som gick över ett gärdet nedanför gården. Den gick förbi grupper av betande hästar. Hästarna fnös högljutt, det var allt, och vargen gick förbi, mycket nära. Det var intressant att se och höra.

Om älgjakten på 1950-talets slut kan Du läsa i boken Morfars Hus.

Svälta räv









söndag 8 januari 2012

Känd från Morfars Hus




Just det! Poker, 8 veckor. Mats Wilke, Holevikens kennel stylar...

Toors, Berg, Rosén








Om jag rustad nu skulle ha återinträtt i Ransbergs värld, skulle
jag ha varit en gäst och främling.
Som en krigsinvalid skulle jag inte kunnat sitta i två timmar
på kökssoffan och lyssnat till talet om Knutbal i Ransäter, eller
ha njutit av en falukorvsmörgås. Det skulle ha varit senap också,
kanske från Dijon.
Folk skulle ha tittat och sagt: där går den där som drar i byxorna
jämt.
Jag for norrut till Lysvik, det var tio grader kallt och det blåste
12 sekundmeter. Det var en ute och promenerade, eller motionerade.
Påbyltad, men utan mössa.
Det mösslösa folket, den mösslösa generationen.
Sen åkte vi tiomilaskogen. Snödrev.

Wille Toors. Skrotbilarna som uppfyllde hans gård. Under en
låg det röd och gul paprika. Den såg färsk ut.
Han berättade om Nisse i Harlösa, morfars bror, som på slutet
drev skrotaffär i Malung. Han hade tivoli där oclså, och målade
skyltarna själv.
Spelade dragspel med Haga Jonas.

I trettondedagsaftonens mörka bilkupé hörde jag, som ur en
fornnordisk saga, en som träffat morfars bror, Ola, Nisse i Harlösa.
Alltmedan snöflingorna föll som lapptofflor over Malung
som såg ut som El Dorado i vinterskrud. Det talades om Nisse
i Harlösas stora plånbok, när Wille och pojkarna sålde någon
skrotbit.

Korv i macken, två kokta med mos. Ingen senap.

Tiomilaskogen igen.
Willes spel som fjädrarnas mönster på påfågeln på Berget.
Hans handslag var varmt och fast.

(Ur boken Morfars Hus, Norlén&Slottner dec. 2011)

lördag 7 januari 2012

Citterspelaren



Ja, vi tar väl ett stycke till på Toreadortrion? Lite följetong blir det:


II.


Han hade kommit till sjön Vistens strand och satt hopkrupen under plåttaket till ett förfallet sågverk. Det hade regnat sedan igår kväll, regnade ännu. Natten hade han tillbringat i skogen och kläderna var genomvåta. Han hade ändå inte vågat gå fram till något hus, för att kanske få torkat kläderna. Nu satt han här och det började redan skymma trots att klockan inte var mer än tre.

Sågverksruinen låg bara några få meter från sjöstranden. Det var vindstilla, bara ett lätt sus av regnet, därför kunde han utan svårighet höra hur det plaskade ute i vassen och inom kort såg han en individ komma vadande, med ett paket över huvudet. Synen var så osannolik att han inte blev skrämd utan betraktade med stigande förvåning och spänd nyfikenhet det underliga ekipaget.

Kort sagt visade det sig vara en person som presenterade sig som Citterspelaren. (Hans verkliga namn var Olaus Angantyr Lindgren, men han använde helst namnet Citterspelaren om sig själv). Det var också vad han kallades av andra. 
Anledningen till att han kommit vadande upp ur sjön var att haft för avsikt att ta livet av sig, men modet hade svikit och efter att ha stått nästan två timmar i vattnet, tvehågsen, var det knappt han orkade vada iland och med hjärtat fyllt av dödsångest drog han trots allt en lättnadens suck när han stod på stranden. 

Han plågades oerhört svårt av en vanföreställning att han var förföljd av något (eller några) som han kallade Tjugo andra. Det betyder att han inte alls var tillräknelig, å andra sidan var han inte farlig eller våldsam. Den här Citterspelaren drev runt som en luffare, från 30-40 talet, på landsbygden, tiggde mat eller snattade i butiker, sov i uthus. Med andra ord en uteliggare, fastän på landsbygden. Anledningen till hans uteliggande var hans allt uppslukande situation med Tjugo andra - inga andra ideer eller tankar kunde på något sätt konkurrera med vanföreställningen. Frågan är om han skulle ha varit lyckligare om han vårdats och levt på en institution.Vem vet? Troligen inte, eftersom hans överlevnadsvillkor var att reservationslöst fly.

Att han kallade sig Citterspelaren kom sig av hans verkligt stora och enda intresse: cittror. Han hade hört cittermusik vid ganska många tillfällen och han tyckte det var gudomligt vackert. Han beundrade de som kunde spela och sjunga, så som vilket fan som helst beundrar sin idol. På en soptipp hade han hittat en barncittra, obrukbar, men ändå. Denna ljusblå lilla cittra bar han med sig i vått och torrt. Det var den han hållit, inslagen i gråpapper, över sitt huvud, när han vadade iland.

fredag 6 januari 2012

Toreadortrion



Förr var det vanligt med följetonger. Här nedan är början på novellen Toreadortrion,
som jag skrev för många år sedan. Kanske jag kan länka till den? Den är på ca 50 boksidor.
Men se inledningen som en Trettondagshälsning





Toreadortrion




Ty hemligeten i människotillvaron består inte enbart i att leva,
utan också att ha något att leva för. ( Ivan i Dostojevskijs Bröderna Karamasow)





Det var en regnig höstkväll. Över gården Texas hade mörkret sänkt sig. Ingen utebelysning. Från boningshusets köksfönster syntes ett svagt sken, från en fotogenlykta.
Ute i stallkammaren satt Balabbio Sandström på den hårda träbritsen. Han satt med knäppta händer, det var knappt han syntes i skumrasket. Hästen tuggade och mol.

Balabbio Sandström var trettioåtta år, men såg ut som närmare sextiofem. Snarare kort än lång, bred, fet, ölmage, ljusbrunt hår som inte var tvättat sedan dopet, klädsel blåbyxor, blåblus, arbetsskor, inga strumpor (han ägde inga) rutig skjorta (den enda han ägde). Kläderna hade han fått överta från husbonden Ferdinand Olsson-Nilsson, Ferdinand i Texas gemenligen kallad, efter gården som hette Texas. Ett inte allför ovanligt namn i Värmland där gårdar och byar hette Helvetet, Kristenheta, Paris och liknande.

Balabbios lön utgick i form av föda, mycket dålig sådan. Någon enstaka gång en flaska öl, kanske en pris snus. Han hade ingen penninglön och man kan med rätta fråga sig hur detta kunde vara möjligt i vårt moderna samhälle. Den mat han fick hade redan ratats av Ferdinands blinda stövartik.

Han hade tidigare vid något tillfälle tänkt på att rymma. Ikväll hade han bestämt att det skulle ske, ikväll skulle han göra det. Han hade inget begrepp om döden och mörkret var ingen fiende till honom. Det skulle gå lätt.

Ferdinand i Texas var så försupen att han knappast skulle orka reagera, iallafall inte ikväll, ty i denna stund satt han vid det solkiga köksbordet och drack blåsprit tillsammans med E. av Å., en granne. De rökte cigaretter, rullade av fimptobak, med papper av Vakttornet och Stridsropet som bekommits gratis av kringvandrande gudsmän.

Så gick han, Balabbio, in i boningshuset och la en lapp på bordet mellan de två. Han kunde i och för sig ha besparat sig besväret: både Ferdinand och Edward var i det närmaste analfabeter på grund av dålig skolutbildning och skolk. Ingen av dom kunde läsa lappen och även om den kunnat läsa hade de ändå inte kunnat fått ut något vettigt eftersom Balabbio inte kunde skriva. Han hade bara klottrat ner en massa obegripliga figurer, en besvärjelse kanske.














torsdag 5 januari 2012

Ett tält att längta till

Någon gång ibland besöker jag en butik i Sunne som heter Hamsterboa. Där kan man göra kvalitetsfynd till mycket låga priser. Det gjorde jag idag.
Det är Trettondagsafton och -9 grader. Det är väl inte tältsemester man tänker på som förstaval. Men nu är den i alla fall räddad. Det är ett tält, jag skulle tro från sent 1940-tal. Kirurggrönt, kraftig 100% bomull. Tältpinnar, ca 3/4 tum, av björk. Söljor av äkta läder. Allt bara utstrålar kvalitet och naturmaterial. Så här 60-70 år efter leveransen får det dagens tält att framstå som rena krimskramset. Jag vet, ty för några år sedan bestämde vi oss köpa ett tält, det kostade 1200 kr, var nästan omöjligt att sätta upp och de löjligt klena tältstängerna gick av och tältpinnarna, som av klen spik, böjde sig. Där stod man i en hög av inner-och yttertält, som luktade styren, utan att kunna köpa nya stänger.
Det nyinskaffade Trettondagstältet luktar gott. Allt är kraftigt, gjort för att hålla i generationer, vingmuttrar, tältpinnar av kraftigt trä.
Detta är  ett tält att längta till, en kväll efter fisketuren, på sommaren. Jag kan känna doften av stekt småabborre och höra myggen instämma i lovsången. Jag gav 75 kr för detta kvalitets fynd.

onsdag 4 januari 2012

Döden på Hotell Nilsson


Boken Döden på Hotell Nilsson skrev jag som första delen i en romanserie 2003. Just att det blev Sunne och Hotell Nilsson i första delen, kommer sig av att jag under fyra somrar på 1970-talet innehade tjänsten som skeppare och guide på turistbåten Fryksdalingen och jag bodde dessa somrar på Hotell Nilsson som då drevs av Bo Belfrage och hans familj. Alla de fantastiska upplevelser och  miljöintryck jag fick resulterade i att jag lovade mig själv att någon gång i framtiden  skriva något om detta. Vad jag visste hade inte heller Göran Tunström eller någon annan skrivit utförligare om hotellet.
Denna bok är en introduktion till ytterligare manus som är färdiga, vilka fortsätter att beskriva Mr Eric Swanson och Mr Elefants äventyr, i Värmland  och världen. Jag vill inte kalla det deckare eller kriminalromaner, det är romaner rätt och slätt, i en skall vi säja, engelsk klassisk stil. Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey och hans allt-i-allo  Mervyn Bunter har bland annat inspirerat.
 I andra delen, Hundraguldenbladet, gifter sig Mr Eric med Eva-Britta von Ahn, känd från första boken. Tredje delen, Barnhemmet i Rio, är halsbrytande, intrigmässigt sett. Jag gillar den mycket själv.

tisdag 3 januari 2012

Konstens demokrati

Igår kväll badade vår son Abjörn och jag bastu, vedeldad. Ikväll blåsigt, blötsnö i vindbyarna. Innekvällsväder.
Jag skriver på fortsättningen till Pojken och älven och Morfars Hus. Det är ett enormt utbud av böcker som ges ut. De stora förlagen matchar sina utvalda författare. Det verkar inte vara så mycket fråga om kvalité längre. Det skall tjänas pengar.
Jag har lärt mig genom allt spelande av en musik som är mycket smal, men otroligt nyansrik: det går inte att tänka på att många skall ha intresse eller kunskap av att ta del av den. Därför skriver jag utan någon som helst tanke på att det jag skriver skall bli något slags bästsäljare. Jag vill bara vara trogen det jag just håller på med. 1950-tal eller nutid, det spelar ingen roll. Inte heller att det jag skriver om skall utspinna sig i Paris, Indien eller i andra "litterära" miljöer. Ransäter duger gott. Varje tid, plats och person är lika litterärt berättigad.  Och samma lagar styr all skapande verksamhet- bild, dans, musik, skrivande osv. Det är konstens demokrati. Konst är kunskap. Annars skulle jag åka till Katmandu eller annat exotiskt ställe för att skriva. Men nu blir det innekväll med Abjörn och Poker. Schäfern alltså.

måndag 2 januari 2012

Friggas dal





Boken Friggas dal beskriver bland annat bildandet av ättegårdar i Fryksdalen.
För den som läst eller kommer att läsa boken, vill jag ge en kort bakgrund till varför dessa första, mycket stora ättegårdar, bildades. Det hänger ihop med den första odlingen i Värmland - och Sverige.
Ca 3000 år f.Kr. fixerades Frykensjöarna genom att Frykforströskeln bildades genom landhöjningen.
Ungefär samtidigt invandrade från söder, Tyskland, Danmark, Skåne, den s k trattbägarkulturens folk.
Deras kännetecken var den spetsnackiga stenyxan. Detta folk hade kunskap och begrepp om odling, organisation, bofasthet.
De ättegravsystem vi idag ser i Fryksdalen är initierat av dem, organiserat utifrån de ättegårdar med boplatser och kultplatser de skapade och som vi än idag ser. Vid varje sådan ättegård finns det sandjord och sandmylla. Livsmedelsanskaffningen skedde också i de grunda sjösystem som fanns, från Östra Ämtervik till Bäcken  i norr. Fisk, fågel, ägg, året om, ty klimatet var helt annorlunda då.
Dessa invandrare, första odlare, lade alltså grunden till allt som beskrivs i Friggas dal, religiöst och kulturellt.
Fryksdalen var utan tvekan ett av de första områden i Värmland som uppodlades och fast koloniserades.
Ölme - och Väseslätterna och Värmlandsnäs låg under vatten, liksom det mesta av Uppland.

I boken diskuterar jag även olika tolkningar av landskapet Värmlands namn och hur det uppkommit.
Det sannolikaste är att det kommer av det latinska verbet wermi - slingra. Serpentin. Worm - mask, slingrande. Adam av Bremen skriver på 1000-talet Wermillani. Det är naturligtvis Klarälven, med sina meanderslingor, det är fråga om. Landet med den slingrande älven. Mycket tidigt var även laxfisket i Klarälven känt, säkert flera tusen år före vår tideräknings början. Älven kallades Värma... och folket i detta land Värmer eller Värmlänningar.



söndag 1 januari 2012

Julen inte alls slut







Ljuvligt skön nyårsdag. Snön ligger kvar, men hur länge? Det är milt och lite duggregn då och då. I alla fall positivt med ett vitt snötäcke, det lyser upp.
Bara ett par månader till mars, med begynnande vårljus!
Vad gäller julen, så är den ju inte alls över. Först och främst fortlöper den till tjugondedag jul, den 13:e januari. Då hade vi betat oss igenom alla julgransplundringar och på Knut blev det nya äventyr, med Knutgubbar.
"Tjugonda Knut dansas julen ut" ! Den som vill läsa om vårt Knutfirande när det begav sig, finner det i boken Pojken och älven.

Holevikens Poker






                                           Poker i nyårssnö




                         Pokers tyska pappa Cash vom Team Radsieksbeek


Det vackraste snöväder, redan en decimeter. Den i Morfars Hus presenterade schäfern Poker och jag har varit ute. Han har lektagen kvar och har tumlat runt ordentligt i snön.