Snor. Yllevantar.

På gärdet, mellan Vika och Bälgmakarlogen, fanns en sluttning, en inte alltför brant backe. Där höll vi barn till på vintern och där byggde vi hoppbacke. Den bestod förstås av hopsamlad och tilltrampad snö, till ett hopp. Det räckte till för att slå sig och bryta skidor.

Vi var Hakulinen, Sixten Jernberg.

- Vem ä du?

- Sixten Jernberg.

Timme efter timme, långt mot vintereftermiddagens  skymning¸ kämpade vi. Ibland var det riktigt kallt, ibland tö och mildare.

Snorig och med bortdomnade fötter kavade man sig till sist över dammbron, förbi dammen och äntligen uppför den lilla backen, upp till verandan på Lindesberg. In i köket.

Det blev skäll och förebråelser.

 - Se te å få pjäxer å klär å dä. Du drar dön på dej. Dä sluter i lunginflammation.

Mamma värmer vatten på vedspisen. Häller det sedan i en bucklig aluminiumbalja. Jag får sitta på kökssoffan, med fötterna i varmvattnet en bra stund.

- Å ingen mat. Förstår du inte att  dä ä livsfarlit.

Är lyckan huld, blir det uppvärmd falukorv och stekt potatis, som hon väntat med i timmar.

Långsamt tinar man upp. Med rödblossande ansikte intas maten och en kopp te.

Var man på dammens is, var det samma visa. Då var man Lill-Lulle, Åke Lassas eller Tumba. En tung, självväxt klubba av al. Snor. Yllevantar.

- Du drar dön på dä.

Men det gick bra.

Barfotasomrar, med cykel och blodiga knän och armbågar. Man var aldrig riktigt helskinnad. Men det gick. Träd och klättring och allt annat. Ja, det gick naturligtvis på Guds försyn.

(Ur I november, kommande efter Morfars Hus)