Toors, Berg, Rosén

Om jag rustad nu skulle ha återinträtt i Ransbergs värld, skulle
jag ha varit en gäst och främling.
Som en krigsinvalid skulle jag inte kunnat sitta i två timmar
på kökssoffan och lyssnat till talet om Knutbal i Ransäter, eller
ha njutit av en falukorvsmörgås. Det skulle ha varit senap också,
kanske från Dijon.
Folk skulle ha tittat och sagt: där går den där som drar i byxorna
jämt.
Jag for norrut till Lysvik, det var tio grader kallt och det blåste
12 sekundmeter. Det var en ute och promenerade, eller motionerade.
Påbyltad, men utan mössa.
Det mösslösa folket, den mösslösa generationen.
Sen åkte vi tiomilaskogen. Snödrev.

Wille Toors. Skrotbilarna som uppfyllde hans gård. Under en
låg det röd och gul paprika. Den såg färsk ut.
Han berättade om Nisse i Harlösa, morfars bror, som på slutet
drev skrotaffär i Malung. Han hade tivoli där oclså, och målade
skyltarna själv.
Spelade dragspel med Haga Jonas.

I trettondedagsaftonens mörka bilkupé hörde jag, som ur en
fornnordisk saga, en som träffat morfars bror, Ola, Nisse i Harlösa.
Alltmedan snöflingorna föll som lapptofflor over Malung
som såg ut som El Dorado i vinterskrud. Det talades om Nisse
i Harlösas stora plånbok, när Wille och pojkarna sålde någon
skrotbit.

Korv i macken, två kokta med mos. Ingen senap.

Tiomilaskogen igen.
Willes spel som fjädrarnas mönster på påfågeln på Berget.
Hans handslag var varmt och fast.

(Ur boken Morfars Hus, Norlén&Slottner dec. 2011)