Gott Nytt År!

Nyårsafton.

Igårkväll -8. Idag -9. Klart väder, rimfrost, vintersol.

Inga djupa tankar. Eldar i spisen.

Småfåglar vid fågelbordet.

Till sommaren skall jag odla mangold, om Gud vill, sätta nya jordgubbsplantor, lite dill. Trädgården är stor, alltmer vildvuxen, många perenner och rosor.

Mellan två timmerhus finns en rosengömma, med en bänk. Helt omgiven av rosor, humle, kaprifol, valeriana, fransk dragon... Det är ett litet takutskott över sittplatsen och man kan sitta torrt där när det regnar. Man behöver sådana där platser i universum. Rena tidsfickor, dit adrig ålder eller måsten tar sig in.

Mot ett nytt år

Tiden går. Troligen? Mot ett nytt år. Året är naturligtvis alltid gott.
Här är en bild på en Helix pomatia, som Mr Eric Swanson  odlar på sitt slott i Bourgogne, Chateau Lambert. Även jag har några av dessa kulturrika fina husdjur, här på Björketorp. De kallas Bourgognesniglar eller Vinbergssniglar.
Man blir alltid lika glad när man på våren ser att de klarat vintern. Munkarna förde dem till Sverige som fastemat. Det duger även gott till att meditera över tillvaron idag, med ett sådant husdjur framför sig. Bara man tar sig tid. Det är gratis.

Pojken och älven, Morfars Hus och...?

Boken Morfar Hus är en fortsättning på Pojken och älven. Jag arbetar nu med den sista delen i denna Ransäters trilogi, ty tre böcker var planerat från början. Det finns ännu ingen titel på sista delen. Min egen arbetstitel är Det var i november. I november började jag skriva på denna bok. I november är jag född. November är brytningen mellan två halvår - ett sommar och ett vinterhalvår. I livet  fanns ett före och ett efter Ransberg. Ett kronologiskt smakprov:


Om julen var stilla så var nyår det ännu mer. Att slita sönder högtidligheten enligt ett nutida nyårsfirande, hade varit helt otänkbart, lika galet som att ordna till ett kalas på en långfredag.

Nyårsaftonen var en begrundandets dag, över tidens gång och annat. Det var sed att vara vaken till tolvslaget. Då satt man vid radion och lyssnade på klockklangen från landets domkyrkor. Det var spännande och ödesmättat.

Man ville ju gärna se om världen fortgick med ett nytt år eller om allt tog slut vid midnatt.

Jag drog alltid en lättnadens suck när det slagit sju av tolv slag. Det fortsatte. Det blev ett nytt år. Riktigt säker var man inte förrän efter tolv slag och radiorösten förkunnade ett gott nytt år. Då fanns ingen återvändo. Skulle världen upphöra så fick den vänta tills nästa nyår. Mäktigt ringde kyrkklockorna i varje socken i Sverige in detta faktum. Det nya året. Man var  åtta år.

Vad är en bok?

En Amati fiol, längst t.v, som jag spelat på i The Library of Congress, Washington D.C
En upplevelse. Samma med:

Vad är en bok?
När jag skriver, ett manus, sker det först med penna och papper. Detta eftersom skulpterandet av en piktur, för mig som författare, är viktig för vad jag skriver om och vad jag kommer att skriver om på nästa sida.
Jag spelar fiol. Det är ett akustiskt instrument, som lever sitt eget liv, beroende på temperatur, luftfuktighet med mera. Den särart som resulterar i toner bestäms av ett slags levande väsen: fiolen, byggd av trä, av skicklig hantverkare. Kräver sin skötsel.
Jag har spelat in skivor med olika ljudkvalitet som resultat. De bästa har varit analogt inspelade. Digitala inspelningstekniker resulterar i att man kan tappa det akustiska instrumentets särart. Inspelningarna blir för kallt exakt, för bra för våra öron.
Böcker. Det är nog inte bara det formella innehållet. Utan en fysisk kontakt, doft av damm, omslagen lite repade genom åren, så som även en Guarneri fiol kan berätta en historia genom sina småmärken.
En  bok är inte bara en informativ text, utan en hel "akustisk" värld: fysisk, levande, papper, hantverkare, bokhandel. En fysisk bok berättar en historia så som en gammal fin träbåt gör det. Lite skavanker, kräver omtanke och skötsel, men är levande på ett helt annat sätt än en plastbåt.
Jag har mycket svårt att tänka mig läsa poesi på en digital läsplatta. Eller en bok, överhuvudtaget. Däremot skulle jag kunna tänka mig spara och betala extra för att få en intressant bok i halvfranskt band.

Ingmår by night

Härliga annandag. I Ingmår har man barnasinnet kvar och det är rent roligt att passera på kvällen.
Det är klart: energi och energi. Men undrar om vi inte alla behöver ljus i en dubbelt mörk tid. I Ingmår gör man så gott man kan. Något light är det kanske jämfört med LV, men.

Lyssnar på Juloratoriet och tillagar halländsk långkål. Anledningen till att jag startat den här bloggen är att jag hoppas den skall kunna ge en del information om böcker jag skrivit, både utgivna och sådana som förhoppningsvis blir det.
Det är fritt fram för Dig som läst någon av böckerna och vill fråga om något, eller kommentera.
Vad gäller Pojken och älven - som snart kommer i nytryck, pocket, på Norlén&Slottners förlag - samt den av dem alldeles nyutgivna fortsättningen, Morfars Hus, så har någon frågat hur jag kan utlämna mig och min familj på 1950-talet så.
Jag har undervisat i låtspel många tusen timmar och kunde snart konstatera att jag måste göra det reservationsfritt. Jag kunde inte behålla vissa finesser för mig själv - det kändes inte hederligt. Samma är det med skrivandet. Därav utlämnandet, som förövrigt gäller allt konstnärligt skapande. Sanningssträvan, hederlighet, oräddhet. Först då händer miraklet: medskapande.

Den heliga natten

Handbok för miljardärer

Chauffören hade inte sagt ett ord på de två dygn som färden pågått.

Vägen var smal, röd, dammig, fylld av hålor. Jeepen krängde våldsamt och det luktade damm, diesel, svett och rosmarine i den stekheta kupén. Luftkonditioneringen hade inte fungerat de senaste två åren och ingen fanns som kunde laga den, ens i Bangui.

Chauffören tutade ibland förstrött, utan att ändra en min, på hundar, grisar, getter eller fotgängare.

Mörkret föll snabbt och klockan var sex när de kom till Mandudi, en oansenlig by av bambuhyddor, med tak av korrugerad plåt.

- Monsieur Sassonne, ni är en god människa, sa han som kanske var hövding, när dom satt vid elden under ett soltak av presenning.

- Ni är en god man. Det finns vita och svarta människor. En del vita är goda och en del svarta är goda, mässade han som kanske var hövding. -Det finns onda vita och onda svarta. Men ni monsieur Sassonne är god. N´dali är sjuk och föräldralös. Ni vill ge henne medicin. I ert land är ni rik och en stor medicinman. Han nickade betydelsefullt.

Några pygmeér (som inte kunde franska) stod i eldens ljuskrets och stirrade med stora ögon, mycket allvarliga.

-Vem är mannen som letar efter plåttunna?

-Det är min medhjälpare, monsieur Elefant.

- Hur många fruar har ni?

- Man får bara ha en i mitt hemland, svarade Mr Eric med en gest mot Eva-Britta

N´dali var åtta år. Hiv smittad. Föräldrarna döda. Hela byn hade aids.


- Alla stjärnor på himlen har sin mening, fortsatte hövdingen efter att ha hämtat andan.


Mr Elefant hade, med hjälp av några infödingar, riggat upp en provisorisk dusch, av en plåttunna, som fyllts med vatten. Det fanns mycket litet tillgång på vatten i byn.

- Fru Swanson, det finns en viss möjlighet om ni vill tvaga er, anmälde han till Eva-Britta.

Socialministeriets chaufför syntes inte till. Det hade varit Eric och Eva-Britta Swansons uttryckliga önskan att få hämta N,dali i hennes hemby. En hiv sjuk, ensam flicka, hade adopterats av jordens förmögnaste par.

- Varje stjärna på himlen har en mening, upprepade hövdingen. ”Uradi n´dama N´dali”! En äldre kvinna förde fram flickan. Flickan grät och vände sig bort. Hon hade en egen hundvalp och hon ville inte lämna sin by med främlingarna.

(Ur fjärde boken i Swanson-serien som började skrivas 2003. Serien börjar med boken  Döden på hotell Nilsson, utgiven på Heidruns förlag 2007)

Samma gårdstomte?

Dan före dan...
Igår var en härlig dag. Abjörn klädde granen. Jag kokade knäck. Vi gjorde pomandrar och lackade julklappar. Det är hur juligt som helst, både ute och inomhus. Gården, med sina olika timmerhus, gammaldags gärdesgård, d v s skyggard, för osökt tankarna till Rydberg. Även om det just nu är nära plusgrader.
Björketorp är en mycket gammal gård och bosättning. Vi har funnit kvartsavslag sedan stenåldern. På 1400-talet var stället ett colonia till det väldiga Björkegodset och på 1500-talet levde här väpnarsonen Olof Ivarsson. Hans far, Ivar Nilsson Liljeörn, ägde Rottneros och många andra gods i Sverige, men köpte Björke 1509 och flyttade hit, med familjen. Det känns väldigt speciellt att bo på ett ställe, där så många generationer levat. Är det samma gårdstomte, under alla år?

Det är efter Ivar Nilsson Liljeörn som namnet Ivarsbjörke uppkom: Björke, blev Ivars Björke. David Myrehed har skrivit  en utmärkt liten bok - Björke, från frälsegods till bondehemman -

Lutfiskkärvar

Den årliga julskyltningen hos Frits Olsson var en av höjdpunkterna i livet. Det började med att han målade golvet i affären, korkmattan. Han måste själv haft mycket bestyr med att ta hem julmat och i övrigt varor som tilltalade både gammal och ung, alltifrån nötter och fikon, till slidknivar, julgranspynt, slipsar, sill, enkla leksaker.

Kanske var det i hans affär som största julhärligheten för barn fanns att beskåda. Vad gäller mat så tog han hem ost och medisterkorv, leverpastej och lutfiskkärvar, som stod stenhårda, endast sammanhållna av stjärtfenan som ej fläkts

Ännu var världen sig lik.

Den som kunde få ett par slamkrypare var lycklig, den som hade en galonbag var med i utvecklingen.

Fiskbilen kom och hade med sig tidig lake. Mamma stuvade och det blev festmåltid, innan den tyngre julmaten kom på bordet.

Nu äddä jul igen

En visa som sjöngs i min barndom:


Nu ädä jul igen, å far ä full igen
å mor har krôpe unner sôffa.
Men dä va inte sant, nä dä va inte sant
för därimella kommer pôtta,
men dä va inte sant, nä dä va inte sant,
för därimella kommer pôtta.


Detta sceneri ses ej idag då pottor är sällsynta.


För övrigt har förlagschefen Sten Slottner varit här med boken Morfars Hus, som nu är ute
på marknaden. Den är en fortsättning på Pojken och älven, som fick fina recentioner, då den kom ut. Den finaste av alla, tycker jag, är Flôga i Kärnes omdöme: Dä ä fanimej den enda bok ja läst från pärm till pärm.

En julgranskaramell

Jularna kunde vara fulla av skrik och nattliga gräl. Pappa hade varit hos Gustav i Ommen och uti lellstôga på kortspelning. Kom hem rödögd och tuggade och hade spelat bort löningen. Jag kunde somna till entonigheten i grälen. Det var kallt i sängkammaren, fönstren drog, ibland slog det igenom köksdörren och "Nu är det slut! "

- Jasså!? Är DET TACKEN FÖR ATT EN SLITER Å ARBETER!?
- Men i Jesu namn. Å SETTE MED DI DÄR FYLLHUNNERA...nej, ja packer, ja ska ta mig plats.
Prästen kom på medling. I bätter- rummet, där det var kallt och fernissat. Jag satt med och försökte anlägga en, som jag trodde, lämplig min.

Julgranen stod kvar och barrade. Julgranskaramellerna var urpillade.
Jag undrar ( nu ) vad grannarna tänkte.:prästen i huset.

Utanför stod Idioten från Myre och Emil Eriksson och kappsket.
Idioten rapade:
- Vet du va det där va?
Emil E (med kastratröst):
- Näe...
- Jo dä va en brakskit som kom bakvägen.

Tystnad. Brakskit från Emil:

- Men den fanimej kom rätta vägen den.

Deras vettlösa skratt hördes ända in i bätter-rummet och alla var illa berörda. Det förstörde stämningen för medlingen och prästen gick snart,
Men sen var det suping och kortspeling igen i lellstôga hos Gustav. Och mamma grät och pappa hade spytt ut löständerna och gick som en osalig ande i fyllsjukan och sa: Aldri mer en drôppe. Och jag minns han tog mig så högtidligt i hand och sa att: Du ska lôve mig en sak, å aldrig smake sprit!

Men det blev väl lellstôga igen, fast löständerna hade mamma tagit och gömt för honom. Han fick tillbaks dom först fram på vårsidan.

Nu drar jag igång min blogg!