lördag 29 december 2012

Snög till knäna, kallt, ischias, dyr el, släp mä ven, korta dagar...
Vad gör det - när en flock rödsmyckade domherrar visar sig.
De läker, värmer, sprider ljus.

fredag 28 december 2012

Lellstôga var platsen för taxichaufförerna. Där väntade de på körning, därifrån utgick de och återkom de efter en körning. Det var Henrik Ljunggren och Karl- Erik.
Från sitt kammarfönster hade ägaren av taxirörelsen, Gustav i Ommen, full kontroll på allt som tilldrog sig.
Ofta satt han själv i Lellstôga och särskilt på helgkvällar, då det blev spröjt med de som kom dit. Kanske Birger på Löcka, Gunnar i Vika, pappa, Karvonen.
Det var ett i och för sig oförargligt spel, mera till sällskap än att vinna pengar. Men ingen hade mycket pengar och även små förluster var därför tillräckligt smärtsamma. Å andra sidan: den som lyckades vinna tio kronor gjorde därmed en i tycke stor vinst.
Lellstôgas enda rum var om dessa kvällar insvept i tobaksrök, skomakarlampans sken var dunkelt av all rök uppefter taket.
På en brits halvlåg Henrik Ljunggren. På den andra satt jag ibland.
Karin och mamma satt i stora huset, vid köksbordet. Mamma påklädd , väntande, resfärdig sedan länge.
Klockan gick på halv tolv på natten.

måndag 24 december 2012

Femtiotalets julafton i nuet. Det hände sig vid den tiden.
I nuet susar björkveden i spisen, vackra omslagspapper ligger nu kring granen. Abjörn på golvet, fördjupad i ett byggprojekt.
Ute snöar det.
Vi har tänt Tomtebloss i utegranen och på bladlösa rosengrenar. Och vi har gett varandra en julklapp, till oss själva. En radio. Med väldigt bra ljud och ur denna tonar nu diskret samma julsånger som en gång i min egen barndom.
Allt är frid på Björketorp och senare blir det nog ännu litet mer dopp i grytan och förärad Janssons, av Annelie, med tips från Lasse i Göteborg: Matjes istället för ansjovis. Ja, den är mycket mild och fin i smaken.
Allt detta för att det hände sig vid den tiden.


söndag 23 december 2012

Så sänkte sig då all världens godhet och frid över Ransberg. Gunnar i Lönnhöjda hade gått hemöver i skymningen och snöblåsten. Vägen till Lönnhöjda, lång, obefintlig i vanlig mening. Mörkt. Över myrarna. Uppför åsen mot torpet. En äntlig ljuspunkt i fönstret från fotogenlampan.
In i värmen.
Torparjul. Hästen skulle ha sitt för kvällen. August hade tagit upp saltfläsk och satt stekpannan på vedspisen och potatisen, som redan var kokt och kall, skivades i flottet. Dagen före julafton.
Mat, värme, men inget fruntimmer. Det var som det var. Det fick gå ändå, det var inte dåligt med fläsk och pilsner heller.

fredag 21 december 2012

På Anner Sia, väst om travbanan, fanns en fotbollsplan. Den hade riktiga mål och hörnstolpar.
Ingmar på Ommen spelade fotboll. Rörlig, trots viss fetma, mötte han hårda bollar och lätt hjulbent skickade han iväg bollen vidare all världens väg.
Det var stora världen, det var organiserad sport. På Anner Sia var di mera med i civilisationen, där fanns bio, taxi, post. Men på vår sida fanns kyrkan och Geijersgården.
Jag kan inte säga att det gick att julhandla på Anner Sia. Det är klart: en flaska hårvatten hos Jesus, frisören, något fiskedrag hos Holmberg mä radioapparatera eller en cykelbelysning hos Ragnar Karlsson. Men ändå.

torsdag 20 december 2012

Rätt många hade motorcykel.
Åke hade en Sarolea. Pelle en Terrot.
Tor i Finnhôl en NV. Karnell en Husqvarna.


söndag 16 december 2012

Vinterkvällarna långa.
Mörkret stumt och inåtvänt. Fläsksvålarna på fågelbordet, mögelbröd på backen.
En bil far förbi vid Dammbroa, ett gult och ett vitt ljus. Citroën, Berliner 15.
Fladdret i vedspisen, köksklockan tickar som förstrött.
Kommodens lock är uppfällt, tvättfatet av emaljerad plåt, en sprucken Palmolive-tvål. En doft av ledighet och lördag.
Blöta fläckar på korkmattan innanför köksdörren. På bakugnslocket sura läderpjäxor.
Vinterkväll.

Mot kvällinga

Sigge Emanuelsson satt och åt isterband och potatis vid köksbordet. Pilsner.
Sommaren stod tung utanför köksfönstret som var öppet på glänt.
På källartaket växte gullregn och spirea. Både syrener och tibast var längesedan utblommade.
Äppelträden har stora kart.
Han åt sakta och omsorgsfullt, isterbanden var köpta av Konsumbussen. Pilsnern var från backen som stod i trappkantoret. Denna hade drickköraren burit till  trappan och ställt där. I retur hade han tagit en back med tomflaskor, som ställdes på drickabilens flak.
Ransjöhea, småbruk, skogskörning.
Platsen på jorden. Bellman Sefir. Fickuret.
Skänken och strigellädren, rakknivarna.
Dra slanor från skogen.
Kökssoffan på kvällen. Undangömt brännvin i trappkantoret. Skinnjackan, pälsmössan.
De första regndropparna och en vind genom lönnarnas kronor. Isterbanden och sedan tidningen. En regnig kväll väntar, turen till dass, titta in i vedskjulet.

fredag 14 december 2012


Kvällen före julafton började det snöa. Stora flingor rörde sig värdigt som prestaver mot marken, redan förut täckt med mycket snö. Flingorna var stora, det var tätt och ymnigt snöfall och snart hade det kommit en decimeter nysnö.
Granskogen, annars dunkelgrön och mörkt diskret, såg snart uppsträckt ut, som  klädd i idel vita högtidsfrackar och på landsvägen syntes varje nytt spår – tills de strax snöade igen.

-Nej,nej,nej. Dra inte in detta nu. Dä ä teräckligt ôpponer sôm dä ä.
-Jamen ja hôller mä ve spisen.
-Du hörde va ja sa.

Det var bara att vända i köksdörren med skidorna. Jag hade tänkt böja spetsarna lite extra och valla  med en burk Lapp-glid som jag hittat i uthuset, kvar sedan ifjol.
Å andra sidan-jag förstod mamma. Köksbordet var fullt med
Lungmos formar som stod på kylning. Och skinkan stod och drog i den stora aluminiumkastrullen på vedspisen. Så jag ställde tillbaks skidorna  ute på verandan.   En bra stund stod jag och betraktade snöfallet som uppenbarade sig i utomhuslampans sken.

Från uthusa kom Arne och Jonas. Hade åkt skidor från Boråshöjda i halvmörkrane, blöta av nysnön, med ryggsäckar.
Men nu var det julledigt. De borstade av sig snö så gott det gick innan de fortsatte in i gången och uppför trappan.

-Geck dä lätt, frågade jag Arne.
- Nä dä kan ja int påstå.
-Ja har Lapp-glid, du kun ha fått ôm ja vesst.
-Arne: Dä biter int mä valla nu ända när dä kommer sô mycke snög.




Jul är förväntan. För mig gäller det färger, smaker. Kryddpepparn i mortelstöten till lutfisken. Hela nejlikor som sätts i apelsiner. Hyacinterna. Skånsk brunkål. Halländsk långkål. Solrosfrö till fåglarna.
Granen.
Julklappar - varma, ullstrumpor till barnen.
Julmusiken av Corelli och Bach.
Stjärnhimlen över gården.

söndag 9 december 2012

Mest att känna lukten av Dammens vatten och vattenväxter, stränderna med klibbalsblad, jala med korukor, i vattnet några näckrosor. Bekanta, trygga luktförnimmelser. Mest att vara frisk, kunna springa fort, hoppa. Bara liv. Allt i nuet upplevt.
Bara fötter, kortbyxor, cykeln. Människorna. Årstider. Viktigt att hitta flata stenar att kasta smörgås med.
Mest att finnas till utan funderingar, att ta emot.
Mat, sängen, en serietidning.Drömmen om ett linstyrt modellplan. Leva trygg i sin egen ålder.

lördag 8 december 2012

Om Döden på Hotell Nilsson

Ulfvenstierna, Bo, 2007, Döden på Hotell Nilsson - roman [detektivroman]:
[159 s.] Ett sällskap från "the Wasa Orden of America" är på resa i Värmlands litterära miljöer. Vid ett besök på Mårbacka blir en av giuiderna överfallen, och nästan dödad. I tron att hon är död gömmer "mördaren" hennes "lik". Men en äldre medlem av sällskapet har sett mördaren, när han håller på att skaffa undan "liket". Det åldriga vittnet blir på morgonen funnet dött i sin säng på Hotell Nilsson och det är uppenbarligen en naturlig död. På kvällen samma dag avlider ytterligare en medlem av sällskapet i tydliga förgiftningsympom, men vid likbesiktingen konstateras, att hjärtinfarkt var den troliga dödsorsaken. Eftersom de två offten är amerikanska medborgare, får liken inte utan vidare obduceras, något som ju hade varit en själklarhet om det varit fråga om svenska medborgade, som drabbats av oväntad och plötslig död...
Detta är upptakten till en underbar deckare i den värmländska litteraturens kärnområde, hemtrakterna för Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Erik Gustaf Geijer m.fl. Om du har läst "Gösta Berlings saga", så känner du väl igen dig i miljön, även om du inte personligen besökt platserna. Den oväntade upplösningen kommer en balkväll på Rottneros (sagans Ekeby). Boken är spännande, med en klurig intrig, där du faktiskt får alla ledtrådar (utom en som hade varit synd att avslöja för tidigt) och du kan själv lösa gåtan, om du har ett tillräckligt öppet sinne, för att inte fastna i något av villospåren som läggs ut. Dessutom är boken en ren njutning för den som läst och älskat "Gösta Berlings saga" och dessutom gillar storslagna miljöbeskrivningar. Det enda negativa jag har att anföra, är hur latinska släkt- och artnamn på vissa djur hanteras. Det märks att författeren inte har några direkta kunskaper i zoologisk taxonomi, men det har väl i gengäld inte heller de flesta läsare.
Huvudpersoner: Mr Eric Swanson, något excentrisk mångmiljardär & Mr John D. Elefant II, "sekreterare"
8 poäng (2009-03-21)

fredag 7 december 2012

Kristallen den fina




Sen var det utedassen i sin skamlösa kyla, på vintern.
Gamla
tidningar som låg bredvid fjölet, utlästa inaktuella postorderkataloger. De som ville göra dassets lilla utrymme mera ombonat, satte upp en julbonad av papper, en påminnelse om årstiden som man knappast behövde, men det tätade i allafall  till några springor i dassväggen.
Linnert Zetterkvist som med sin träskyfffel skulpterade de skottade snökanterna så de blev raka och fina, det var viktigt, det skulle se välskottat ut, syns att man utan jäkt gjort gångarna gåbara. Det var i sanning ett hantverk. Och vid landsvägen- pappas vinröda Scania -Vabis Regent, med snöplog fram, snökedjor hängande på plogfästena. Vinrött, som var Mölnbacka -Trysils färg. Röda overaller, röda stövlar. På lastbilens dörrar stod MT i silver, inom en silvercirkel. Var det snövinter så hann hytten aldrig bli kall, under tiden pappa var in och slängde i sig några pannkakor och en kopp kaffe. Sen bar det iväg igen. Varenda bolagstorp dit det fanns väg skulle plogas. Det fanns många torp. Det var mycket snö. Men man tog det som det var, som det kom. När det  var för mycket snö för cykel, åkte skogsarbetarna skidor till drivningen.

torsdag 6 december 2012

I väntan på Post Kalle



Två dagar före julafton kom Gunnar i Lönnhöjda och tittade in. Han hade varit till Frits affär och köpt julproviant: falukorv, en bit ost, kaffe och socker, snus och pilsner. Nu satt han och väntade på Post Kalle, fick en kopp kaffe och en smörgås med lungmos.
Det hade snöat och han hade gummistövlar och ära vare dagen ryggsäck. Skidorna hade han ställt vid Ransjöhea, därifrån fanns det väg.
Han hade väl fått sig ett par pilsner mellan affären och hit och kraftigt snusig var han, av ny-snuset, som var starkt och färskt, i den paraffinerade pappdosan.
Med August i Lönnhöjda, hans far, var det  inte så värst nu. Jag tror inte han var ifrån Lönnhöjda på åratal. Det fanns ingen väg dit och till Ransjöhea gick bara en svag stig över myrarna. Det var närmare till Finnhôl och Brårudsättra. Lönnhöjda hörde liksom alla torp väster om Ransjön till Sunne socken.

onsdag 5 december 2012

Fast i Nyjork...


Riktig högtid var julen . Bätter-rummet eldades. Elinderkaminen eldades då – och det hände att vi hade en säck med briketter, kol-briketter, som pappa köpt i hamnen i Karlstad. En eller två briketter kunde ligga och glöda hela natten i kaminen. Att elda med ved i kaminen gav knappt någon effekt,

Mitt för sydvästfönstret stod granen, utsedd i god tid, intagen och klädd på dagen före julafton, med hemmagjorda julgranskarameller av silkespapper, med flätade korghjärtan och glaskulor i olika färger. Denna gran var själva centrat i lägenheten och de som kom på vägen nedanför, på väg till Spruthuset, Uppsala eller torpen uppåt Ransjön, kunde tydligt se dess strålande uppenbarelse och ljus, om än genom rimfrostiga fönster.
Det fanns inga elektriska adventsljusstakar på den där tiden. Adventsstaken  var gjord av trä, i skolslöjden och avsedd för små julgransljus. Många hade inte elektrisk julgransbelysning  heller, utan små stearinljus som sattes i hållare som nöps fast i granens grenar. Sedan tändes de under några minuter efter maten på julkvällen och det var stämningsfullt men farligt. Granen fick inte släppas ur sikte. Julgransblossen tändes samtidigt och blixtrade och luktade krut. Det bidrog till julstämningen, liksom röda äpplen och gula apelsiner i en skål på kammarsbordet. På radion sjöngs julsånger. I stilla frid betraktades de julklappar som erhållits –hemstickade ullvantar, en Morakniv, ett yxskaft, en porslinsfigur, långkalsonger köpta av Liljemark, nasaren, med mera.
Mätt av dopp i gryta, skinka och lutfisk, satt man och lurade till, medan julsångerna hördes på låg ljudnivå och den kvardröjande krutlukten av tomteblossen dröjde sig kvar.
Det var högtidligt nog. Ingen behövde läsa julevangeliet. Stallets stämning rådde ändå. Man levde och arbetade, nu vilade man och höll på att somna.
I Amerika hade di mycket ljus och elektriskt. I Nyjork.
Men det gick bra utan.


Lutfiskens katedral





Julens dröm, var den där om ett gäddrag eller en kniv, eventuellt en rulle med nylonlina. Det var alla saker som låg i framtida bruk, när livet var fritt och frejdigt från skolan. Sena kvällar med mygg. Älvvattnet. Svalor mot en ljus kvällshimmel.
Dessa önskade saker förknippades med framtida drömmar, men mot en reell tillvaro, högst nåbar.
Döden var bara kyrkogården i Ransäter. Inget annat. Inget som på minsta sätt upptog tankar. Det fanns helt enkelt inte plats för annat än liv.
Julen innebar några dagars vila för de som arbetade i skogen – eller i övrigt. På ett eller annat ställe söps det väl en eller två dagar, men det var frid och ro i de flesta hem.
Själva julförberedelserna var en del av firandet. Hela proceduren med lutfisken, allt från Anna-dagen till julafton.
Hela kedjan- allt från västkustfiskarenas vårfiske vid Hebriderna eller vattnen runt Rock All, där de låg ute en månad med långrev, sedan torkning  av Långan på ställningar i Bohuslänska lägen och magasinering. Så framåt första december leverans till alla lantaffärer och sedan tog husmödrarnas arbete vid. En oavbruten kedja av människors arbete som i sig tillhörde julen, från vårfisket till julbord. Som våra drömmar om gäddrag i julklapp för sommarens taniga tjärngäddor.
Mamma som sågar det stenhårda fiskflaket i lämpliga bitar, sågar med vedsågen, hämtad ur vedskjulet. Så ner i Brygghuset vid älven  och i vattnet i tvättbaljan av trä. En tre fyra baljor – för olika familjer- stod sida vid sida på Brygghusgolvet.
Det var väl just ingen som gick och tog nattvaden. Men i julaftonens lutfiskmåltid inkluderades allt vad nattvard har att erbjuda. Det behövdes ingen konsekrering med ord – ord hade följt denna fisk från hav till land, genom årstider. Jordens och havets frukt. Människors arbete. Allt av ( verkligt) religiöst låg i detta.
Jehovas firade inte jul. Jag vet inte om dom åt lutfisk. Annars tog de gärna emot mat och kaffe, bara det var rätt vara. Ingen blog och tocke där.
Det var liksom rejält med lutfisken. Den hade torkat och klämt ihop omkring soliga västkustdagar, salt och tångdoft, måsars skrik och fiskebåtsddunk. Sen upp i skogen, långt från den mäktiga, helst osannlika klippan som sticker upp 23 meter mitt i Atlanten, som en katedral – Rock All, till en tunna i Frits affär. Till Brygghuset. Till köksbordet hos oss, i köket där isen på vattenhinken för tillfället var borta och vedspisen glödhet. Det var ju jul.

tisdag 19 juni 2012

Borti Bonntorsby låg förr en mycket liten lanthandel. Från utsidan var det svårt att se om den var öppen eller nedlagd. Det fanns två fönster, som nog fungerat som ett slags skyltfönster och - gjorde det ännu. Skyltningen bestod av några paket tvättmedel. En gång gick jag in i affären. Sortimentet var det minsta jag sett. I charken låg en bit falukorv.
Den här bloggen är just som den affären. En egentligen nedlagd lanthandel. Inte så att den där lilla boden i Torsby var lönsam. Den fungerade säkert som en  mötesplats, mer än att den omsatte varor. Jag har haft ett par tusen besök på ett halvår. Endast Bengt Berg har gett en  handfull kommentarer - skall man säga - köpt något. Min blogg är bland de enklaste och torraste jag sett i blogg-väg.
Huvudsyftet med att starta bloggen var att informera om böcker jag skrivit och eventuellt kommande. Detta har uppfyllts. Det har även blivit lite kallskuret från det dagliga livet på torpet.
Jag funderar mer och mer på att plocka bort tvättmedelspaketen och med häftstift fästa en handskriven lapp på dörren.

söndag 17 juni 2012

Sedemera


Landsbygdens befolkning var inte alldeles homogen. Det förekom luffare. Det förekom zigenarläger. Bland de bofasta resandefolket prunkade ovanliga förnamn såsom Olavus Angantyr, Hernodius, Isedor, med mera.
Sunnemarten var en mötesplats för allt vad landsbygdsfolk hette. Kreatursmarknaden var ur bruk, men en och annan häst bytte ägare. Framförallt var det nyttosaker som såldes, hantverk. Från Malung kom skinnare med olika varor, allt i skinn: jackor, mössor, handskar. Skor såldes. Gummistövlar. Spånartiklar och laggkärl. Köksredskap. Men även sidenschalar, oljemålade och pastellmålade tavlor, gipsstatyetter, porslin. Vadmalskläder, storvästar, seldon och seltyg. Ett och annat stånd med marknadskarameller. Det bjöds snus och brännvin. Klockbyting. Historier berättades.
De gånger jag var med på Sunnemarten anfördes tåget av Gustav i Ommen. Helge Jäger var med, men ville ej gärna visa sig i Fryksdalen, utan satt han djupt nedsjunken i baksätet på Volvodroskan, med kepsen neddragen över ögonen. Gustav ställde sällskapet till Hotell Nilsson där smörgåsbord avåts och lämplig dryck intogs.
Man såg inte sällan zigenarkvinnor i vimlet, med sina färgglada kläder och det kändes exotiskt nog bland maldoftande cheviotkostymer. Det fanns tält där man kunde spå sig och även få framtiden uppenbarad av Sibyllan, som skådade i en glaskula. Det spåddes i händerna. Mindre modiga nöjde sig med Lyckobrev.
Om nu Karin i Ommen var klärvojant eller ej må de lärda tvista om. Emellertid anlitades hon rätt flitigt. Hon spådde i kort. Det kom folk till Ransäter från när och fjärran för att bli spådda av henne och jag tror att radioreportern Ulf Schenkmanis gjorde ett program om henne. Han hade inte alltid varit reporter. När jag gick i småskolan i Stenbäcken var han lärarvikarie och imponerade stort på oss med sin nonchalanta hållning och rikssvenska. Lutad mot kateder, med korslagda armar berättade han om sin sportbil. Det hade ingen av oss sett i verkligheten och vi fick inte se det nu heller eftersom han aldrig hade den med till Stenbäcken.
Sedemera besökte Karin och mamma olika marknader, utklädda till zigenerskor, svärtade i ansiktet med stora mässingsringar i öronen. Jag undrar vad de riktiga zigenerskorna tänkte, vid anblicken av dessa två.

tisdag 12 juni 2012

Det är väl...


Det spelar ingen roll. Det var ändå sommaren som var bäst, sommarkvällarna. Och med sommaren så menas här några veckor in i juli. När gäddorna stod i aven bakom Kanells lada och hade fastnat i en ställning, i vilken de kunnat stå hela dagen. Ingen groda, ingen gräsand. Nej, bara stilla och stela, stod de, helt ihopsmälta med gäddnate och trettiofyra andra vatten- och sumpälskande växter, däribland näckrosor.

När solen sjunkit bakom höjderna västerut, var himlen ändå lika ljus. Älven rann knappt hörbar i serpentinerna mellan Åtorp och Kanells lada. Ute på jala strävade bin med sin last av vad som skulle bli honung. Enstaka trollsländor svepte över älvens vattenyta. Och naturen hämtade sig efter en smällhet dag, det var en lisa för både växter och djur. Varmt var det förstås ännu.

Vi dröjde oss kvar under Åtorpsbron. Övervägde ett sista nedstigande i älven. Kliade broms-betten. Knotten var också redan i farten. Urlakade av dagens hetta och bad slöt vi ögonen.
Edvards T 31 pluttrade på jala ovanför oss. Hildur var på väg efter korna för kvällsmjölkningen. Juverstinna, med svärmar av elaka flygfän omkring sig och ögonvinklarna fulla med envisa flugor, drog dom sig mot ladugården, drömmande sin sommardröm om än i vaket tillstånd.

Lukten från höhässjorna blev intensivare mot kvällningen. Och det som var så mättat grönt till färgen i vinterndagern, såg nu i skuggan mera ut som grått.
Till slut så rörde sig både gäddorna i Kanell-aven, och vi, under bron.
Över bron vid Frits. Mötte Julia i Hôppbäcken. Och vi cyklade fram och tillbaks utanför affären och skrålade : Julia, Juliaaa, Juuuliaaa. Romeo, Romeoo, Rooomeoo.
Ända tills Frits klev ut på backen.

Frits bjöd Julia på kaffe ibland, inne i finrummet. Opålitligt tyckte vi. Den där Julia kunde ju få för sig att flytta dit, till affären. Hela verkligheten skulle bli störd. Det var väl inte för att reta Frits, utan mera en besvärjelse vi gav utlopp för, genom en populär schlager.
Många år senare var jag in till Pelle i Stenbäcken. Han var väl - ja, iallafall över sextio då. Svårt att gå, för han hade huggit sig i foten. Det var vid jultiden detta. När jag kom in så satt han och åt stekt falukorv och kokt potatis. Jag såg åt kammaren till och där var det som ett snögvär. Han hade satt upp trådar med bomullsvadd på, längst ner. Det var säkert flera hundra trådar och vadd-tussarna gav intryck av att vara stora snöflingor. För att göra illusionen än mer påtaglig var det olika längd på trådarna vilket medförde att yrsnöeffekten ökade.
I trappan upp hängde ett par gevär. Det hade varit hans fars, skogvaktare Per Anderssons, vapen. Blanknötta och välanvända.
Men tillbaks till sommarkvällen: Sedan Frits kylt av både sig själv och oss sångfåglar, sökte han upp kontoret och satte sig i kontors-stolen. Han sov i kontoret, som för övrigt var litet, mest ett genomgångsutrymme, mellan köket och affären. Det fick inte plats mer än skrivbordet, stolen, sängen, en byrå och en kakelugn. På väggen ovanför sängen hände ett par bössor, i samma utseende som Per Anderssons.
Så här långt efteråt, med den vuxnes snusförnuftiga sätt att tänka, så var det nog knappast någon romans mellan Frits och Julia, som vi tolkade det. Det var nog, så, är jag rätt säker på, att Julia ombedd städade och kanske tvättade hos Frits någon gång i månaden. Men det ena utesluter ej det andra. Förstås.
Det var sådana här kvällar som Frits framåt senkvällen kunde agna några ståndkrokar i älven. Det var ett allmänt känt faktum att de största öringarna rörde sig i älvens lugnvatten, mellan Frits affär, Åtorp, Åtorpsängarna och ner till Tegelbruket. Ståndkrok var säkraste sättet att ta dom. Även ål gick på kroken.
Edvard i Åtorp brukade ta sig en tur över jala till Frits på kvällen. Alltid var det någon ursäkt: ett paket socker, eller tobak. Någon småsak. Det blev en pratstund ute på backen och Edvard fick med sig lite nyheter- om så något inträffat eller ej - till köksbordet i Åtorp.
Jag var så bortklemad av alla dessa goda människor...
Omtyckt och besvarad. Det hade inte kunnat vara bättre i paradiset.
Det är väl älggräsdoften som överlevt i andlig form i många år. Älvdimman och klibbalarna. Alarnas kottar. Strömstarens vita bröst. Spillkråkornas läte, kajornas siluetter.
Skogvaktar- Pelles snöflingor, som yrde under taket i skogvaktarbostaden i Kärra. Frits romans med Julia.


torsdag 31 maj 2012


Svarta svampar

Hongo negro en bosque de Jesús. Abjörn, Aurora, Adam. Annelies mano tan apretado cuando ella tirar al suelo del consobrinus para análisis. Tengo gran amor a la vista. Conservé mi mano sobre tres nacimientos, en el dolor. La mano es más pequeña que yo recuerde, el hecho emerge claramente, no quemaduras ha humedecido todavía su color. Rezo todas las noches para ellos – y otros. UTE oscurece nuestra noche. Un cuento de hadas azul, oscura luz azul, en la oscuridad que no es algo oscuro. Hay setas negras en Jesús Bosque dice Abjörn.

söndag 27 maj 2012

Man levde nu mitt i den sommarpsalm som avslutat skolterminen: Med en vas med olika vildblommor i på skolbänken och föräldrarna sittande runt efter väggarna i skolsalen, sjöngs Den blomstertid nu kommer. Nu badade vi i denna förutspådda tid, det var hett, det var duschande under dammbron. Men det var också svala, dunkla, regniga kvällar, utefter älven, vid laxöringsfisket, då älggräset stod för ljuset och doften.

lördag 26 maj 2012

En vet ju aldrig

Sommaren är nasarnas tid och på något sätt organiserar de sina turer. Och Berg mä fösäkringa dyker upp med jämna mellanrum. Ingen har råd med en livförsäkring, men han har en ny 2-takts Saab. Ibland tecknar någon en livförsäkring. Det är ingen stor glädje med en livförsäkring. Men ändå. Han har ju en ny Saab och det är som ett levande bevis på att han erhållit pengar från en anhörigs livförsäkring. Därför tecknar en och annan livförsäkring. Inte direkt för sig själv, men för någon anhörig. En vet ju aldrig. Inte för att det är någon tröst, men som sagt. Det är detta mä Bergs Saab.

tisdag 22 maj 2012

Tankar, sittande på en obekväm sängkant

Att inte kräva, utan  ta emot. Det ges - rosenkvisten mot ett soligt fönster, världen utanför. Att ta emot det som ges, både sol och regn, kärlek, nöd och sjukdom.
Allt världen är full av.
Så som barn ser det, detta: Allt bortom tio meter är egentligen okänt. Vad som helst kan hända nästa andetag; En myra dyker upp. Världen går under.
Den mogna vårnatten har rustat sig som till bröllop. Man är inbjuden.
Men en ä pocka sôv og. En kan int spring på alla bröllôp. Gonatt.

Skuggornas skugga

Igårkväll: skrev en del på I november. Idag: varmt, sommarväder. Bundit upp rosor. Suttit i skuggan.

måndag 21 maj 2012

Natt och Dag

Man kan riktigt häpna över  alla anor till Abjörn Ulfvenstierna, Aurora Ulfvenstierna, Adam Ulfvenstierna, Arne Ulfvenstierna och - Annelie Ulfvenstierna- anledningen till detta....Många Ulvar och Stiernor är det...




Natt och Dag



Hafridssönerna


Algotssönernas ätt
Sverkerska ätten

lördag 19 maj 2012

Kungligt i Annelies anor

Den kungliga Skarsholmsläkten i mitten - överst Aspenäs Blå, nederst Ama, vanlig högadel.

Provtältning

Jag skall inte säga att man är som bedövad av våren, men visst kan man bli sittande ute och bara njuta och uppleva allt det sköna. Gräsklippningen har kommit igång så smått, de första svalorna är här (ladugårdssvalor), på kvällarna flyger morkullor och duvor och från Björken höres en symfoni av sjöfåglars läten. Idag har Abjörn och jag satt upp det ena av de i vintras omtalade tälten. Det är ännu finare än vad jag vågat hoppas. Alla delar finns med, t o m ett plastskynke att lägga på taket ifall det skulle bli regn. Plast var då,- slutet av  1950-talet - något nytt. Det är så roligt att kunna lägga märke till hur välgjort och kraftigt allt är - det var gjort för att hålla. Länge.

måndag 14 maj 2012

En orsak

En orsak till att jag inte spelar fiol så mycket numera är en skada i höger axel, som  jag ådrog mig för några år sedan, då jag föll från ett härbre. Det är också orsaken till att jag ägnar mig mer åt skrivande nuförtiden. Och när jag tröttnar på det - så släktforskar jag t ex. Särskilt Annelies fars släkt är en mycket spännande historia. Det har resulterat i mycket läsande i t ex medeltidsdiplom - en utmaning i sig. Men det ger resultat, som förstahandskälla. Att bara kopiera antavlor från nätet är inte bra alls, eftersom de på särskilt viktiga punkter oftast innehåller fel och önsketänkande har jag märkt, utan källhänvisning.

onsdag 9 maj 2012

Dagens skörd

Det regnar. Har fått hem ved. Tulpanerna blommar. Annelies anor och sköldar tar aldrig slut. Men roligt är det. Jag har lärt mig mer medeltidshistoria den senaste veckan än på  50 år. Särskilt intressant är att läsa alla medeltidsdiplom, en sökttjänst på Riksarkivet, gratis.

söndag 6 maj 2012

Vårnatt

Dessa vårnätter...ikväll fullmånen som en gul gasboll, lysande och man ser hav och kontinenter med blotta ögat.
Om man sträcker ut handen kan man kanske röra vid den.
Taltrasten spelar i skymningsmörkret. Det är mystik, det är vårnatt. Allt så stilla och till synes avvaktande. Tid för tankar. Tid för tillbedjan och förhoppningar.

fredag 4 maj 2012

Idag regnar det ett fint vårregn. Jag har allt fått hämta ved och brasorna brinner i spis och kamin.
Abjörn har varit på Sunnemarten. Jag har varit till Lysvik och köpt bröd och en  fläskbit och mjölk.

Jag fortsätter samla vapensköldar åt Annelie ur hennes anor. Idag t ex Jägerhorn af Spurila m fl.

Arn på riktigt

Det är Annelie som står för alla anor med vackra vapenbilder. Ovanstående är ätten Ulvs (Tillbakaseende Ulv) vapen. Det är roligt för  Arne, Adam, Aurora och Abjörns skull. Förhoppningsvis en anledning att läsa mera om svensk historia. Det är ju Arn på riktigt, vad gäller dem. Hoppas de besöker Bjälbo och det torn där deras anmoder Ingrid Ylva sägs ha hållit till under oroliga tider.

torsdag 26 april 2012

Ho å han

Ett stilla vårregn pudrar syrenbuskarnas knoppar, som redan är flygfärdiga. Igår kväll, en annan flygare, en morkulla. Dagen förut, de två vanliga sädesärlorna. Dammen svämmar över. Påskliljorna blommar.
Jag släktforskar och umgås med förfäder och deras livsvillkor, århundraden tillbaks. Den tid då Jämtland var norskt. En stockholmare dyker upp och jag läser om honom och frun i Stockholms tänkeböcker på 1400-talet. Jag kan tröttna litegrann, inser plötsligt att jag är släkt med alla på jorden, på sikt. Meningen att söka tidiga anor bleknar vid tanken. Samtidigt ger alla dessa familjemänniskor många tankar. Ett sammanhang. Kontinuiteten. Tillhörigheten. Ens egen lilla plats - eller stora- på smultronstrået. Om si eller så hänt...alla och envar. Då...
Hade ett föredrag om Morfars Hus  på biblioteket på Världsbokdagen. Även då kände jag en samhörighet av större mått - med författare och läsare- världen runt.  Alla gör så gott man kan.
Jag i min värmländska värld, där strumpan heter ho och månen han.

fredag 20 april 2012

Snôrp ihopet









Björntråd var bra till allting. Tråden var svart, blank och mycket stark. På trådrullens etikett fanns en Björn avbildad. Björntråd löste alla problem. Till hartsfiol, till metrev.
- Du får ta Björntrå å lag mä.
Björntråd var synonymt med allt vad tråd hette.
Sedan försvann Björntråden och jag vet inte var den tog vägen. Världen förändrades väl.
När rullen var tom, återstod själva trärullen. Den var bra att ha som handtag på dassfjölar eller mindre skåpluckor. När tråden var slut gjorde rullen sin tjänst. Det var ett starkt träslag i rullen, troligen björk. Både tråden och rullen var starka, etiketten hade rätt.
-Snörp ihopet mä Björntrå.
Den fanns i de fattigaste hem och byrålådor och utan den hade livet varit besvärligt många gånger.
Tog man sig tid kunde man studera björnen på etiketten. Ingen i Ransberg hade sett en björn i verkligheten. Men en vacker dag upptäckte vi en grotta där det uppenbarligen hade bott en björn. Även vid Tranhem fanns en  grotta och jag var med Nisse i Tranhem dit. Det låg sädeskorn på golvet i grottan och trettio år senare tänkte jag att det nog varit hembrännare som hållit hus där.

tisdag 17 april 2012

Hälsan och kärleken


Hur har du det med hälsan och kärleken? Själva berättandet i sig. En kanal på radio och ingen Tv. Mångordighet var bara något bra. Spökhistorier, jakthistorier. Veklagan eller lovsång. Med mångordighet kunde  det nät läggas ut som till sist fångade den stora fisken. Det var som en barockspegel full av ornament. Så lite andhämtning med väder. Sen igång igen.
På kökssoffan. Slammer vid spisen. Ute regn och snart Post-Kalle.
Kolukta som bet sig fast i kläderna fast de var de som användes när di skulle neråt bygda. Men laggårdslukten satt kvar, som en trygg parfym av smör ost och grädde.

Och köksspisen, halvljummen, med sista surveden.

måndag 16 april 2012

Maria levde vidare



Här vid Willmanstrand i Finland dog en anfader, soldaten Christopher Olofsson Humbla.
Han var född 1700 i Klingsjön Nysätra och dog i slaget 23 aug 1741. Hustrun Kerstin Tomasdotter
( f 1698) levde till 1647 och dottern, Maria, förde detta  släktled vidare till farmor - och mig.

tisdag 10 april 2012

Lill-Lulle


Man har en outsäglig identitet som spädbarn, den blir aldrig större med åren, bara mer pålägg av olika slag. Att kalla detta påläggg för identitet är varken rätt eller fel och jag bryr mig inte.
Min egen identitet upplever jag är precis densamma när jag var 2-3 år som nu på eftermiddagen.
Jag är densamme.
Jag tyckte jag kände igen allting. Det var inget nytt, det var självklart.
Lill-Lulle. Åke Lassas.
Cykel. Det kom sen. Pålägg.

Det antikvariska var intressant. Jag tog en bild av Sprik-stugan, invid Sigfridsforsen. Mamma ramade in fotografiet. Det var hon och Karin i Ommen, på besök hos oss i Höljes, som var med på bilden. Gustav skulle till Norge på laxöringsmeting. De hade stannat vid Linusbaracken där vi bodde och Gustav var väl full eller fyllsjuk och låg i bilen, i värmen. Mamma och Karin gjorde en docka i naturlig storlek med flätor och allt möjligt och bäddade ner bredvid honom.
I alla fall for vi sedan till Sprikstugga. En brunbränd tör stuga, ingen hade bott där på många år. Ett rum och kök, spåntaket glesnat. På köksgolvet stod en stabbstol. Snart låg alltihop under Höljessjöns yta, forsen tyst och borta.
Harr. Öring. Älgkött.


(Ur: I November)

måndag 9 april 2012

Ja vet inte

Nedanför Stenbäcken, vid Svaneö, där bäcken rinner ut i älva, hade Skovakterpelle gjort en ishockeyplan. Det var Brôtpôjkera, Armas, Lars Jannborg, Arne i Vika och jag som spelade där. Planen var liten. Det var kallt och isen var skrovlig, det var svallis från bäcken, som kom in på planen borti hörnen. Men Pelle skrapade och höll allt i så god ordning som möjligt. Han hade nog redan då huggit sig i foten. Men i alla fall hade han med sig sina bruna bandyrör ner.
Det blev som vanligt - långt bortåt eftermiddagen och dåligt ljus och pucken var svår att hitta i snösargerna. Till slut gick vi över jala upp till landsvägen vid Stenbäcken.
Jag vet inte var jag bodde vid den tiden.

lördag 7 april 2012

Påsksamtal

-Hur går dä, sa jag, lager du dej nôn mat själv?
-Ja.
-Jaha. Koker du kaffe också?
-Nej. Ja drecker inte kaffe. Ja bränd mä i mun, tror ja, i trägårn, när ja va litten.
Ja har en löftkran i köke, ifall ja ramler ur rullstorn.
-Jaha.
-Sen hissser di ôppmä när di lägger mä.
-Ja, dä va ju fint.
-Nu ska ja ät ägg. Å tack för du ringd. Dä ä bild i tidninga.

(Samtal med SkogvakterPelle, 80 år idag)

fredag 6 april 2012

Ecce homo -se Människan

Långfredagen har kallt väder i år. Efter att ha haft många långfredagsgudstjänster känns det tomt att inte ha det längre. Framför allt är jag präst. Jag betraktar mig inte alls som författare.Inte som spelman heller.
Jag är präst.
Därför lever jag med i kyrkoåret, särskilt påsken har en djup betydelse för mig, självklart nog. Att vara präst
är jag mina dagar ut, det har inget med tjänsteinnehav att göra, utan med vigningen. Även om man skulle gå miste om ämbetet, är man ändå präst, genom vigningen, vilken är en yttre bekräftelse på Guds kallelse.
Långfredagen - och denna långfredag idag - har därför en stor mening för mig, även om jag inte nu har en prästtjänst.
Schäfern Poker och jag har vandrat runt i trädgården. Och jag har tänkt på hur den kommer att se ut i sommar och till hösten. Blommor, bär, frukter. Fullt med liv som man inte ser just nu,  idag.

torsdag 5 april 2012

Som skimmret på en Muskatdruva

Skärtorsdagen med sitt gyllenljus, som sätter sig på ögonen.Nu, månen bakom molnslöjor, fritt fram för påskkäringarna och är det inte en tidig morkulla så är det en uppvärmningstur inför Brått Brått ikväll! Ljuset dör av och det blir kväll och Poker och jag står på tunet och spanar, aldrig vet man säkert vad som kan ses en sådan här kväll, om tillvaron vill glänta på något av sina tunnlock och ge en glimt av mysteriet. Strängt taget räcker det att stå i skumrasket och lyssna och erfara  nuet.

onsdag 4 april 2012

Soppa och kalsonger










En av de tidigaste grönsakerna på våren var nässlor. Det var högtidligt när mamma varit nere vid slaskhögen vid svinhuset och plockat de späda nässlorna, som sedan förvälldes, hackades och blev till en god, redd, soppa. Jag tyckte mycket om detta. Hela ceremonin med plockandet, tillredandet och själva måltiden. Smaken.
Nässlor var annars något man brände sina kortbyxben på, om somrarna. Alltid, hela sommaren, fanns utslag av detta, som kliade när man lagt sig på kvällen.
Detta vårens förbund med nässlorna varade inte så länge. Snart nog var de vuxna och brände. De var mycket näringsrika och där det var fetast jord växte de. I fordom hade man spunnit dess fibrer och gjort kalsonger av väven. Men nu var det nässelsoppa som var huvudsaken, en kort tid. Sedan var de ett besvärligt ogräs, fastän mycket vackra och självmedvetna i sina ogenomträngliga snår. Vad hade sommaren varit utan dem. För att inte tala om våren.

tisdag 3 april 2012

Klar och tydlig kväll. I väster det grön ljuset som är så typiskt för vårhimlen efter en solig dag.
Såg en stor sparvhök på eftermiddagen som jagade just sparvar, gråsparvar. De små kastade sig in i buskarna vid fågelbordet och den store efter. Jag blev rent skakis av att se den kompromisslösa höken i sin jakt. Jag kom från vedskjulet och det frälste nog sparvarna. Höken drog sig undan.

Dammen är fylld. Denna vattenspegel ger en ny dimension i landskapsbilden här på gården. Idag första smörgåsen med gräslök på.

måndag 2 april 2012

Före plasttratten





Din klara sol går åter upp. Fröken Lena trampade den brunlaserade orgeln som suckade och vi sjöng med ljusa röster. Det var som en kontakt med Gud sådär på morgonen.
Det luktade krita och svart tavla. Bänkarna hade utrymme för pennor, linjal och bläckhorn.
Fågeln ej i kända nästet…det tog väl en trettio år innan jag förstått detta: att fågeln inte hette Eje.
Så skrev vi i de blå skrivböckerna. Fröken Lena skrev förskrift. Ett vackert B. Sedan kopierades detta på två eller flera sidor. Om det var bra fick man en stjärna, skriven med rödpenna, längst ner på sidan. Är du snäller kan du få, men är du stygger får du gå.
Vi hade väl rätt fina kläder.  Det var ylle. Det var samma kläder i stort sett hela terminen. Man blev som ett med kläderna. Man blev en röd, vinröd, ylletröja med ett blekvitt V på bröstet och en båtmössa, oformlig, med pälskanter, som kunde fällas ner vid stark kyla. Till detta kom öronskydd, svarta, på ett fjädrande, tunt stålband.
Det var tiden för plasttratten, för de som körde lättare motorcykel eller 98-kubikare. Njurbälten. Läderhuva. Det var före störthjälmen. Men kraghandskar.






När Silverpilen kom blev världen aldrig sig lik. En Silverpil och Excellent pumpgevär var liksom höjden av allt.
Fröken Lilly ringde ut för rast.
Det blev sleping på skolgården på vintern. På våren satt vi vid söderväggen och brände med brännglas. Flickorna gick runt runt skolhuset, talgoxarna pep vår och snön hade smält.


(Ur: I november)

söndag 1 april 2012

Ifall det kom främmat


Påsktiden var fruktansvärd. Gräset låg blekbrunt på oslagna vallar och där korna betat förra hösten låg korukor och spillning frusna i vinden som var oberäkneligt kall. Påsksmällare skulle snart skaka ner värme och grönska från himlen, skulle ruska om allt till värme och grönska, få de stackars nyutslagna kissekatterna att se mindre förvånade och beklämda ut: de ville ju se något sol och grönt, ha en ljum, lätt vind som smekte deras pälsjackor. Inte den envist kalla marsvinden, som kom som ett bakhåll från vintern.

Påsksmällarna var trösten och katalogens sidor var tummade så de var som bibelblad, avbildningarna av pjäserna var stiliserade men det gjorde ingenting. I fantasin tog de form av alla färger och de tjöt, small, kastade ljussken och pappersflagor i påskaftonskvällen, fastän det var mitt på dagen, i en katalog.
Man hade ingen plånbok, för den skulle ändå alltid ha varit tom. Därför var det desto viktigare med att ha en rik fantasi.

Linnert Janssa stertade iväg mot vedskjulet som började bli tomt efter vintern. I handen en vedkorg av spån. Keps, En gråblå ylletröja med knäppning. Slamkrypare.

I alla hem hade satts upp  påskbonader av papper. De sparades från år till år. Ville man kosta på sig en till eller en ny så 
hade Frits Olsson detta i affären. Det hörde påsken till, bonaderna. De hade klara färger och det lös upp i brunådrade separator kök. Vem som helst kunde se att det var påsk och fästa blicken på bonaden. Det gjorde inget om det var kaser på golvet, huvudsaken var bonaden. Det var hemmens altartavlor: höns, ägg, tuppar, påskliljor. Och på bordet påskris, som tagits in för att lagom till påsk ha ett grönskimmer över sig. Det var en påskhälsning om det kom något främmat.

Men på jala låg ännu dreten i stela kocklor och cykelsadeln var iskall.


(Ur: I november) 


tisdag 27 mars 2012

En ljum vårnatt

Begynnande vårnatt, Jag môrker på dagarna, solar, går till dammen(som snart är full). Hittade en förfader i norrland. Hans far, Kättil Tomasson var birkarl. Själv lämnade sonen Per  gården enligt uppgift 1609 och var "tjänare åt kungen och hingstriddare". Kungen bör ha varit
Karl IX. Karl XII tog upp samma ide' med en livvakt - drabanterna.

Gräslöken växer. Påskliljor slår nog ut till påsk. Till middag har jag ätit isterband.
Jag har stått uppe i salen på andra våningen och blickat ut mot dalen. På himlen en månskära, Venus, Jupiter, i övrigt stjärnklart. Nattflyn i luften, kvällen är ljum.
Jag är tacksam över att få bo på ett ställe där jag trivs och är nära naturen. Första koltrasten igår förresten.

söndag 25 mars 2012

Det första








Tre ormvråkar kretsar i skyn. Jag sitter i solen och väntar ut evigheten. Dörren till själens unkna vinterskrymslen står på glänt.
De första krokusblommorna. Det första av allt. Våren.

torsdag 22 mars 2012

Tröstetid

Igår fick jag en mycket fin recention i Föreningens för värmlandslitteratur tidskrift Wermlandiana. Det gäller boken Morfars Hus.
Våren är här. Det ena som det andra gläder.
Idag har jag suttit ute i solen och ätit stekt strömming.
Små nässlor tittar upp. Det blir en god soppa till påsk. Det är en ljuvlig tid, själens vinterunkna skrymslen vädras av alla nya intryck, allt blir pånyttfött. Så många upplevelsesfären kommer att födas i sommar: knott, myror, fågelungar, rådjurskid. Barn. Alla med sin identitet, om det så är en mygga. Detta gläder och ger tröst.

fredag 16 mars 2012

Idag har jag solat.
Jag har även hittat en anlinje från farfars mamma till ägarna av det sk Grandegodset i Skellefteå, med andra ord Bureanfäder och Grubbanfäder. Ovan ses en vapensköld för en Grubb.
Min farfars mor hette Eva Persdotter och var född i Tresund, Vilhelmina. Hennes fffm var från Burträsk.Hennes fffm var från Grandegodset, Storkåge 4, ett stamgods för en av de älde Buregrenarna.