Citterspelaren

Ja, vi tar väl ett stycke till på Toreadortrion? Lite följetong blir det:


II.


Han hade kommit till sjön Vistens strand och satt hopkrupen under plåttaket till ett förfallet sågverk. Det hade regnat sedan igår kväll, regnade ännu. Natten hade han tillbringat i skogen och kläderna var genomvåta. Han hade ändå inte vågat gå fram till något hus, för att kanske få torkat kläderna. Nu satt han här och det började redan skymma trots att klockan inte var mer än tre.

Sågverksruinen låg bara några få meter från sjöstranden. Det var vindstilla, bara ett lätt sus av regnet, därför kunde han utan svårighet höra hur det plaskade ute i vassen och inom kort såg han en individ komma vadande, med ett paket över huvudet. Synen var så osannolik att han inte blev skrämd utan betraktade med stigande förvåning och spänd nyfikenhet det underliga ekipaget.

Kort sagt visade det sig vara en person som presenterade sig som Citterspelaren. (Hans verkliga namn var Olaus Angantyr Lindgren, men han använde helst namnet Citterspelaren om sig själv). Det var också vad han kallades av andra. 

Anledningen till att han kommit vadande upp ur sjön var att haft för avsikt att ta livet av sig, men modet hade svikit och efter att ha stått nästan två timmar i vattnet, tvehågsen, var det knappt han orkade vada iland och med hjärtat fyllt av dödsångest drog han trots allt en lättnadens suck när han stod på stranden. 

Han plågades oerhört svårt av en vanföreställning att han var förföljd av något (eller några) som han kallade Tjugo andra. Det betyder att han inte alls var tillräknelig, å andra sidan var han inte farlig eller våldsam. Den här Citterspelaren drev runt som en luffare, från 30-40 talet, på landsbygden, tiggde mat eller snattade i butiker, sov i uthus. Med andra ord en uteliggare, fastän på landsbygden. Anledningen till hans uteliggande var hans allt uppslukande situation med Tjugo andra - inga andra ideer eller tankar kunde på något sätt konkurrera med vanföreställningen. Frågan är om han skulle ha varit lyckligare om han vårdats och levt på en institution.Vem vet? Troligen inte, eftersom hans överlevnadsvillkor var att reservationslöst fly.

Att han kallade sig Citterspelaren kom sig av hans verkligt stora och enda intresse: cittror. Han hade hört cittermusik vid ganska många tillfällen och han tyckte det var gudomligt vackert. Han beundrade de som kunde spela och sjunga, så som vilket fan som helst beundrar sin idol. På en soptipp hade han hittat en barncittra, obrukbar, men ändå. Denna ljusblå lilla cittra bar han med sig i vått och torrt. Det var den han hållit, inslagen i gråpapper, över sitt huvud, när han vadade iland.