Lutfiskens katedral

Julens dröm, var den där om ett gäddrag eller en kniv, eventuellt en rulle med nylonlina. Det var alla saker som låg i framtida bruk, när livet var fritt och frejdigt från skolan. Sena kvällar med mygg. Älvvattnet. Svalor mot en ljus kvällshimmel.

Dessa önskade saker förknippades med framtida drömmar, men mot en reell tillvaro, högst nåbar.

Döden var bara kyrkogården i Ransäter. Inget annat. Inget som på minsta sätt upptog tankar. Det fanns helt enkelt inte plats för annat än liv.

Julen innebar några dagars vila för de som arbetade i skogen – eller i övrigt. På ett eller annat ställe söps det väl en eller två dagar, men det var frid och ro i de flesta hem.

Själva julförberedelserna var en del av firandet. Hela proceduren med lutfisken, allt från Anna-dagen till julafton.

Hela kedjan- allt från västkustfiskarenas vårfiske vid Hebriderna eller vattnen runt Rock All, där de låg ute en månad med långrev, sedan torkning  av Långan på ställningar i Bohuslänska lägen och magasinering. Så framåt första december leverans till alla lantaffärer och sedan tog husmödrarnas arbete vid. En oavbruten kedja av människors arbete som i sig tillhörde julen, från vårfisket till julbord. Som våra drömmar om gäddrag i julklapp för sommarens taniga tjärngäddor.

Mamma som sågar det stenhårda fiskflaket i lämpliga bitar, sågar med vedsågen, hämtad ur vedskjulet. Så ner i Brygghuset vid älven  och i vattnet i tvättbaljan av trä. En tre fyra baljor – för olika familjer- stod sida vid sida på Brygghusgolvet.

Det var väl just ingen som gick och tog nattvaden. Men i julaftonens lutfiskmåltid inkluderades allt vad nattvard har att erbjuda. Det behövdes ingen konsekrering med ord – ord hade följt denna fisk från hav till land, genom årstider. Jordens och havets frukt. Människors arbete. Allt av ( verkligt) religiöst låg i detta.

Jehovas firade inte jul. Jag vet inte om dom åt lutfisk. Annars tog de gärna emot mat och kaffe, bara det var rätt vara. Ingen blog och tocke där.

Det var liksom rejält med lutfisken. Den hade torkat och klämt ihop omkring soliga västkustdagar, salt och tångdoft, måsars skrik och fiskebåtsddunk. Sen upp i skogen, långt från den mäktiga, helst osannlika klippan som sticker upp 23 meter mitt i Atlanten, som en katedral – Rock All, till en tunna i Frits affär. Till Brygghuset. Till köksbordet hos oss, i köket där isen på vattenhinken för tillfället var borta och vedspisen glödhet. Det var ju jul.