Lill-Lulle

Man har en outsäglig identitet som spädbarn, den blir aldrig större med åren, bara mer pålägg av olika slag. Att kalla detta påläggg för identitet är varken rätt eller fel och jag bryr mig inte.

Min egen identitet upplever jag är precis densamma när jag var 2-3 år som nu på eftermiddagen.

Jag är densamme.

Jag tyckte jag kände igen allting. Det var inget nytt, det var självklart.

Lill-Lulle. Åke Lassas.

Cykel. Det kom sen. Pålägg.

Det antikvariska var intressant. Jag tog en bild av Sprik-stugan, invid Sigfridsforsen. Mamma ramade in fotografiet. Det var hon och Karin i Ommen, på besök hos oss i Höljes, som var med på bilden. Gustav skulle till Norge på laxöringsmeting. De hade stannat vid Linusbaracken där vi bodde och Gustav var väl full eller fyllsjuk och låg i bilen, i värmen. Mamma och Karin gjorde en docka i naturlig storlek med flätor och allt möjligt och bäddade ner bredvid honom.

I alla fall for vi sedan till Sprikstugga. En brunbränd tör stuga, ingen hade bott där på många år. Ett rum och kök, spåntaket glesnat. På köksgolvet stod en stabbstol. Snart låg alltihop under Höljessjöns yta, forsen tyst och borta.

Harr. Öring. Älgkött.


(Ur: I November)