Före plasttratten

Din klara sol går åter upp. Fröken Lena trampade den brunlaserade orgeln som suckade och vi sjöng med ljusa röster. Det var som en kontakt med Gud sådär på morgonen.

Det luktade krita och svart tavla. Bänkarna hade utrymme för pennor, linjal och bläckhorn.

Fågeln ej i kända nästet…det tog väl en trettio år innan jag förstått detta: att fågeln inte hette Eje.

Så skrev vi i de blå skrivböckerna. Fröken Lena skrev förskrift. Ett vackert B. Sedan kopierades detta på två eller flera sidor. Om det var bra fick man en stjärna, skriven med rödpenna, längst ner på sidan. Är du snäller kan du få, men är du stygger får du gå.

Vi hade väl rätt fina kläder.  Det var ylle. Det var samma kläder i stort sett hela terminen. Man blev som ett med kläderna. Man blev en röd, vinröd, ylletröja med ett blekvitt V på bröstet och en båtmössa, oformlig, med pälskanter, som kunde fällas ner vid stark kyla. Till detta kom öronskydd, svarta, på ett fjädrande, tunt stålband.

Det var tiden för plasttratten, för de som körde lättare motorcykel eller 98-kubikare. Njurbälten. Läderhuva. Det var före störthjälmen. Men kraghandskar.

När Silverpilen kom blev världen aldrig sig lik. En Silverpil och Excellent pumpgevär var liksom höjden av allt.

Fröken Lilly ringde ut för rast.

Det blev sleping på skolgården på vintern. På våren satt vi vid söderväggen och brände med brännglas. Flickorna gick runt runt skolhuset, talgoxarna pep vår och snön hade smält.


(Ur: I november)