Ifall det kom främmat

Påsktiden var fruktansvärd. Gräset låg blekbrunt på oslagna vallar och där korna betat förra hösten låg korukor och spillning frusna i vinden som var oberäkneligt kall. Påsksmällare skulle snart skaka ner värme och grönska från himlen, skulle ruska om allt till värme och grönska, få de stackars nyutslagna kissekatterna att se mindre förvånade och beklämda ut: de ville ju se något sol och grönt, ha en ljum, lätt vind som smekte deras pälsjackor. Inte den envist kalla marsvinden, som kom som ett bakhåll från vintern.

Påsksmällarna var trösten och katalogens sidor var tummade så de var som bibelblad, avbildningarna av pjäserna var stiliserade men det gjorde ingenting. I fantasin tog de form av alla färger och de tjöt, small, kastade ljussken och pappersflagor i påskaftonskvällen, fastän det var mitt på dagen, i en katalog.

Man hade ingen plånbok, för den skulle ändå alltid ha varit tom. Därför var det desto viktigare med att ha en rik fantasi.

Linnert Janssa stertade iväg mot vedskjulet som började bli tomt efter vintern. I handen en vedkorg av spån. Keps, En gråblå ylletröja med knäppning. Slamkrypare.

I alla hem hade satts upp  påskbonader av papper. De sparades från år till år. Ville man kosta på sig en till eller en ny så 
hade Frits Olsson detta i affären. Det hörde påsken till, bonaderna. De hade klara färger och det lös upp i brunådrade separator kök. Vem som helst kunde se att det var påsk och fästa blicken på bonaden. Det gjorde inget om det var kaser på golvet, huvudsaken var bonaden. Det var hemmens altartavlor: höns, ägg, tuppar, påskliljor. Och på bordet påskris, som tagits in för att lagom till påsk ha ett grönskimmer över sig. Det var en påskhälsning om det kom något främmat.

Men på jala låg ännu dreten i stela kocklor och cykelsadeln var iskall.


(Ur: I november)