Lellstôga var platsen för taxichaufförerna. Där väntade de på körning, därifrån utgick de och återkom de efter en körning. Det var Henrik Ljunggren och Karl- Erik.
Från sitt kammarfönster hade ägaren av taxirörelsen, Gustav i Ommen, full kontroll på allt som tilldrog sig.
Ofta satt han själv i Lellstôga och särskilt på helgkvällar, då det blev spröjt med de som kom dit. Kanske Birger på Löcka, Gunnar i Vika, pappa, Karvonen.
Det var ett i och för sig oförargligt spel, mera till sällskap än att vinna pengar. Men ingen hade mycket pengar och även små förluster var därför tillräckligt smärtsamma. Å andra sidan: den som lyckades vinna tio kronor gjorde därmed en i tycke stor vinst.
Lellstôgas enda rum var om dessa kvällar insvept i tobaksrök, skomakarlampans sken var dunkelt av all rök uppefter taket.
På en brits halvlåg Henrik Ljunggren. På den andra satt jag ibland.
Karin och mamma satt i stora huset, vid köksbordet. Mamma påklädd , väntande, resfärdig sedan länge.
Klockan gick på halv tolv på natten.
Vem minns inte forna tiders taxi-stationer, dessa numer alldeles alltför sällsynta och med hällristningar jämbördiga. Det kunde vara en lillstuga som fungerade som kommunikationscentral för både nödvändiga sjukhusbesök och mera lättfärdiga utflykter sent om kvällen. Minns den i Torsby, vägg i vägg med Lindströms konditori, med flera bilar uppställda och inte minst var denna och liknande stationer ett nav för både skvaller, nyheter och transporter av folk och fä. Just denna, en gång i Torsby vid Nya Torget belägna station, blev med tiden en aldrig använd sommarstuga uppe på en tallklädd skogskulle, ditfraktad med hjälp av slit, släp, skratt, tårar, förbanndelser, bönder - och en stubbrytare. O tempora, o mords!
SvaraRadera