Soppa och kalsonger

En av de tidigaste grönsakerna på våren var nässlor. Det var högtidligt när mamma varit nere vid slaskhögen vid svinhuset och plockat de späda nässlorna, som sedan förvälldes, hackades och blev till en god, redd, soppa. Jag tyckte mycket om detta. Hela ceremonin med plockandet, tillredandet och själva måltiden. Smaken.

Nässlor var annars något man brände sina kortbyxben på, om somrarna. Alltid, hela sommaren, fanns utslag av detta, som kliade när man lagt sig på kvällen.

Detta vårens förbund med nässlorna varade inte så länge. Snart nog var de vuxna och brände. De var mycket näringsrika och där det var fetast jord växte de. I fordom hade man spunnit dess fibrer och gjort kalsonger av väven. Men nu var det nässelsoppa som var huvudsaken, en kort tid. Sedan var de ett besvärligt ogräs, fastän mycket vackra och självmedvetna i sina ogenomträngliga snår. Vad hade sommaren varit utan dem. För att inte tala om våren.