Ett stilla vårregn pudrar syrenbuskarnas knoppar, som redan är flygfärdiga. Igår kväll, en annan flygare, en morkulla. Dagen förut, de två vanliga sädesärlorna. Dammen svämmar över. Påskliljorna blommar.
Jag släktforskar och umgås med förfäder och deras livsvillkor, århundraden tillbaks. Den tid då Jämtland var norskt. En stockholmare dyker upp och jag läser om honom och frun i Stockholms tänkeböcker på 1400-talet. Jag kan tröttna litegrann, inser plötsligt att jag är släkt med alla på jorden, på sikt. Meningen att söka tidiga anor bleknar vid tanken. Samtidigt ger alla dessa familjemänniskor många tankar. Ett sammanhang. Kontinuiteten. Tillhörigheten. Ens egen lilla plats - eller stora- på smultronstrået. Om si eller så hänt...alla och envar. Då...
Hade ett föredrag om Morfars Hus på biblioteket på Världsbokdagen. Även då kände jag en samhörighet av större mått - med författare och läsare- världen runt. Alla gör så gott man kan.
Jag i min värmländska värld, där strumpan heter ho och månen han.
Jaha, kommentar, en björntrådskommentar. Eller te Ho å hanm, där dä pudrer på böskan, blött puder vill säj, lite hopklibbat som för tört tapetklister, nej, ja vetinte, kanske dä vör bätter mä björntrå´n, mä kåmmentar, å sen publicering etter förhannsgransking, dä ä int sö enkelt söm en kan tro, å dä beror inte på moderniteten eller sossedemokratidemolering, nej där ä själva tekniken söm stryper de inspirationsådern å dä blir tvarstöpp!
SvaraRadera