Kvällen före julafton började det snöa. Stora flingor rörde sig värdigt som prestaver mot marken, redan förut täckt med mycket snö. Flingorna var stora, det var tätt och ymnigt snöfall och snart hade det kommit en decimeter nysnö.

Granskogen, annars dunkelgrön och mörkt diskret, såg snart uppsträckt ut, som  klädd i idel vita högtidsfrackar och på landsvägen syntes varje nytt spår – tills de strax snöade igen.

-Nej,nej,nej. Dra inte in detta nu. Dä ä teräckligt ôpponer sôm dä ä.

-Jamen ja hôller mä ve spisen.

-Du hörde va ja sa.

Det var bara att vända i köksdörren med skidorna. Jag hade tänkt böja spetsarna lite extra och valla  med en burk Lapp-glid som jag hittat i uthuset, kvar sedan ifjol.

Å andra sidan-jag förstod mamma. Köksbordet var fullt med

Lungmos formar som stod på kylning. Och skinkan stod och drog i den stora aluminiumkastrullen på vedspisen. Så jag ställde tillbaks skidorna  ute på verandan.   En bra stund stod jag och betraktade snöfallet som uppenbarade sig i utomhuslampans sken.

Från uthusa kom Arne och Jonas. Hade åkt skidor från Boråshöjda i halvmörkrane, blöta av nysnön, med ryggsäckar.

Men nu var det julledigt. De borstade av sig snö så gott det gick innan de fortsatte in i gången och uppför trappan.

-Geck dä lätt, frågade jag Arne.

- Nä dä kan ja int påstå.

-Ja har Lapp-glid, du kun ha fått ôm ja vesst.

-Arne: Dä biter int mä valla nu ända när dä kommer sô mycke snög.