Sedemera

Landsbygdens befolkning var inte alldeles homogen. Det förekom luffare. Det förekom zigenarläger. Bland de bofasta resandefolket prunkade ovanliga förnamn såsom Olavus Angantyr, Hernodius, Isedor, med mera.

Sunnemarten var en mötesplats för allt vad landsbygdsfolk hette. Kreatursmarknaden var ur bruk, men en och annan häst bytte ägare. Framförallt var det nyttosaker som såldes, hantverk. Från Malung kom skinnare med olika varor, allt i skinn: jackor, mössor, handskar. Skor såldes. Gummistövlar. Spånartiklar och laggkärl. Köksredskap. Men även sidenschalar, oljemålade och pastellmålade tavlor, gipsstatyetter, porslin. Vadmalskläder, storvästar, seldon och seltyg. Ett och annat stånd med marknadskarameller. Det bjöds snus och brännvin. Klockbyting. Historier berättades.

De gånger jag var med på Sunnemarten anfördes tåget av Gustav i Ommen. Helge Jäger var med, men ville ej gärna visa sig i Fryksdalen, utan satt han djupt nedsjunken i baksätet på Volvodroskan, med kepsen neddragen över ögonen. Gustav ställde sällskapet till Hotell Nilsson där smörgåsbord avåts och lämplig dryck intogs.

Man såg inte sällan zigenarkvinnor i vimlet, med sina färgglada kläder och det kändes exotiskt nog bland maldoftande cheviotkostymer. Det fanns tält där man kunde spå sig och även få framtiden uppenbarad av Sibyllan, som skådade i en glaskula. Det spåddes i händerna. Mindre modiga nöjde sig med Lyckobrev.

Om nu Karin i Ommen var klärvojant eller ej må de lärda tvista om. Emellertid anlitades hon rätt flitigt. Hon spådde i kort. Det kom folk till Ransäter från när och fjärran för att bli spådda av henne och jag tror att radioreportern Ulf Schenkmanis gjorde ett program om henne. Han hade inte alltid varit reporter. När jag gick i småskolan i Stenbäcken var han lärarvikarie och imponerade stort på oss med sin nonchalanta hållning och rikssvenska. Lutad mot kateder, med korslagda armar berättade han om sin sportbil. Det hade ingen av oss sett i verkligheten och vi fick inte se det nu heller eftersom han aldrig hade den med till Stenbäcken.

Sedemera besökte Karin och mamma olika marknader, utklädda till zigenerskor, svärtade i ansiktet med stora mässingsringar i öronen. Jag undrar vad de riktiga zigenerskorna tänkte, vid anblicken av dessa två.