Boken Morfar Hus är en fortsättning på Pojken och älven. Jag arbetar nu med den sista delen i denna Ransäters trilogi, ty tre böcker var planerat från början. Det finns ännu ingen titel på sista delen. Min egen arbetstitel är Det var i november. I november började jag skriva på denna bok. I november är jag född. November är brytningen mellan två halvår - ett sommar och ett vinterhalvår. I livet fanns ett före och ett efter Ransberg. Ett kronologiskt smakprov:
Om julen var stilla så var nyår det ännu mer. Att slita sönder högtidligheten enligt ett nutida nyårsfirande, hade varit helt otänkbart, lika galet som att ordna till ett kalas på en långfredag.
Nyårsaftonen var en begrundandets dag, över tidens
gång och annat. Det var sed att vara vaken till tolvslaget. Då satt man vid
radion och lyssnade på klockklangen från landets domkyrkor. Det var spännande
och ödesmättat.
Man ville ju gärna se om världen fortgick med ett
nytt år eller om allt tog slut vid midnatt.
Jag drog alltid en lättnadens suck när det slagit
sju av tolv slag. Det fortsatte. Det blev ett nytt år. Riktigt säker var man
inte förrän efter tolv slag och radiorösten förkunnade ett gott nytt år. Då
fanns ingen återvändo. Skulle världen upphöra så fick den vänta tills nästa
nyår. Mäktigt ringde kyrkklockorna i varje socken i Sverige in detta faktum.
Det nya året. Man var åtta år.
Kalas på långfredagen... du har inte vart på samkväm i Bastvålens bygdegård, du, eller också är det det du har och därför vill sätta p för långfredagslustifikationer? Vae?
SvaraRaderaNovember är ju också en kalasmånad, ett slags långfredagsmaraton, tycker också om den på grund av dess oförmåga att skapa stora förväntningar mer än en rejäl tjäle som i år svikit oss. Vae?
Snart ringer klockorna det nya året in...
Gott slut, god nystart!
Vae?
SvaraRaderaVinden blåser mig som ett vinterlöv. Jorden mörknar, tjälen.
-"Det går inte att komma ner mer än en 25 centimeter" säger han som gräver i vägen.
-" Är det din grävmaskin?"
-"Ja."
Han är från Östmark.Vägverket har sprutat färg på stenar som sticker upp i vägbanan.
Det är bara toppen på isberget som syns.
Han höll på en halv dag med en jättelik sten. Vägbanan blev som tandlös av hans framfart,
förlorade sin spänst. Sank ihop som en snörpt hund
Sen kom han som går:
-" Vad är det för mening?" gnäller han och pekar på hålen i vägen, som avslöjar var stenarna har legat. " En massa hålor".
Jag ser inget, för det har mörknat redan, ursäktar mig och drar mig hemåt.
-" Det var asfalt förr", ropar han. " Ända till brevlåda er"."Ja, jag ringer vägverket en tre gånger i vecka" fortsätter han.
--"Jag har ringt också", ropar jag, med ett deltagande leende, som han omöjligt kan se
i skumrasket.