En julgranskaramell

Jularna kunde vara fulla av skrik och nattliga gräl. Pappa hade varit hos Gustav i Ommen och uti lellstôga på kortspelning. Kom hem rödögd och tuggade och hade spelat bort löningen. Jag kunde somna till entonigheten i grälen. Det var kallt i sängkammaren, fönstren drog, ibland slog det igenom köksdörren och "Nu är det slut! "

- Jasså!? Är DET TACKEN FÖR ATT EN SLITER Å ARBETER!?
- Men i Jesu namn. Å SETTE MED DI DÄR FYLLHUNNERA...nej, ja packer, ja ska ta mig plats.
Prästen kom på medling. I bätter- rummet, där det var kallt och fernissat. Jag satt med och försökte anlägga en, som jag trodde, lämplig min.

Julgranen stod kvar och barrade. Julgranskaramellerna var urpillade.
Jag undrar ( nu ) vad grannarna tänkte.:prästen i huset.

Utanför stod Idioten från Myre och Emil Eriksson och kappsket.
Idioten rapade:
- Vet du va det där va?
Emil E (med kastratröst):
- Näe...
- Jo dä va en brakskit som kom bakvägen.

Tystnad. Brakskit från Emil:

- Men den fanimej kom rätta vägen den.

Deras vettlösa skratt hördes ända in i bätter-rummet och alla var illa berörda. Det förstörde stämningen för medlingen och prästen gick snart,
Men sen var det suping och kortspeling igen i lellstôga hos Gustav. Och mamma grät och pappa hade spytt ut löständerna och gick som en osalig ande i fyllsjukan och sa: Aldri mer en drôppe. Och jag minns han tog mig så högtidligt i hand och sa att: Du ska lôve mig en sak, å aldrig smake sprit!

Men det blev väl lellstôga igen, fast löständerna hade mamma tagit och gömt för honom. Han fick tillbaks dom först fram på vårsidan.