En ogooglebar historia

Kvällarna mörknar. Rönnbär på rönnarna i mängd.

Den skördetid nu...

Kvällarna gick mot ett liv som ännu inte sett dagen. Det allt stabiliserande var älven. I älven laxöringarna i sin praktfulla färgteckning. På älvens brinkar vitsippor, liljekonvaljer, unga klibbalar. Älvbruset var som en symfoni, olika starkt, med olika tonläge allteftersom hur älven forsade och rann.
Ålen som gick på långrev i Dammen eller hamnade i skogvaktare Anderssons ålkista vid dammbron.
Strömstaren. Mörka hemligheter som omslöt ruiner av hamrarna.
Alltid levande, som livet självt, fortsatte, fortsatte,genom årstider.
I hemmen. I skogarna. Arbete. Mat, kläder. Pengar till kedjelås.  En gipsfigur på Sunnemarten. Stoppgarn av Liljemark, nasaren.
Porto till julkort.

Så regnet som slog mot sängkammarfönstret. Vem som bott i de olika torpen upp mot och på andra sidan Ransjön, eller Bäckfallet, Ollreshea, Nytorp, Broa, hade ingen mening eller innebörd att veta. Det var bara ett stort nu och dom som bodde där nu, som betydde något.
Sensommarregnet, våtare än andra regn, kallare, mer ogenomträngligt. Taklampans milda ljus, varmt genom de brungula, murriga pappersskärmarna, skrivbordets mörkbetsade ek, den svarta backelittelefonen därpå, med sin vev på sidan.
Radion avstängd. Bara regnets plask.
Snart skolan igen. Köpa vaxat hyllpapper att slå in böckerna med. Att bli ett med.

En ogooglebar historia

Kommer inom kort som pappersbok på bokförlaget Norlén&Slottner. Besök gärna deras hemsida för närmare besked.

Som en fågel, som en fågel. Grusvägen fin och jämn, slät som ett köksgolv i körbanorna, utan höstens och vårens gropar. Cykel, bara ben, kvällssvalkan, kedjeskyddets skav. Blåa räfflade plasthandtag på cross-styret, TT-dynans galon. Sensommardagens trygga vilande i sig själv, som en tuggande äldre ko. Sensommarens växter, efter dikesrenarna lite dammiga.

Nerför backen och tvärsladd. Sen står man och lutar sig mot räcket på bron till Frits affär, stirrar i vattnet, mot sandbottnen, som nu mot kvällningen är mörkare. Upptäcker rätt stora spragg i ett stim och till slut en gäddslinka på ett par-tre hekto.

Ännu jagar tornsvalor och hussvalor i skyn och trollsländorna rasslar i vassen där Flybäcken rinner ut i ån.

Aldrig lever man längre än här, himlen blir inte mer blå, TT-dynan aldrig skönare att sitta på.

Ransberg. 11 år. Bosseman. Bossen på Lindesberg. 

Sommar,sommarkväll.Rosorna hänger i stillhet mot köksfönstret.
När flyttar tornseglarna, vart flyttar dom. Var har humlornas sina vinterbon.
Häromdagen såg jag en påkörd mård, en ungmård.
Lyssnar på Bach, The French Suites, cembalo. Köksfönstret öppet.
På bordet en vas, vissnade pioner.

Längtar efter regn

Himlen i norr som en grå-blå sidenkravatt. Plötsligt en vertikal blixt. Räkna, räkna.
Har plockat hallon. De brer ut sig med nya skott och plantor, erövrar så sakteliga mark som egentligen var tänkt till annat. Ändå är jag så nöjd och glad åt de fina hallonen jag plockat idag. Och vem skulle inte vara det - hela den härliga sommaren i en koncentrerad smakupplevelse.
Trast ungarna, som lärt sig flyga, intresserar sig för trädgården och bärbuskarna. De har - som sig bör - blivit upplärda av föräldrarna som härjat i svartvinbärsbuskarna.
Man längtar efter regn nu, det är torrt och kvalmigt, balsaminerna, som är vattenkrävande växter, slokar och även den lilla trädgårdsdammen är helt torr.
Köksfönstret öppet, kylskåpet surrar på ett gammalt kylskåps vis, ljuset dämpas nu, och den stillhet som är så typisk inför ett åskväder, har inträtt.
Dä blir å dra ur sladder.

Inte ett dugg

Man skulle inte betrakta och tänka på himlen och stjärnorna. Klassisk musik var inte så nyttigt att lyssna på, särskilt inte opera där de skrek.

Det var bäst med dragspel och Flottarkärlek eller Vildanden eller Sju ensamma kvällar. Sånt som man inte behövde förstå eller grubbla över.

Gud var nog bra, men de religiösa var svåra att ha att göra med. Det var dop och begravning, där var Gud med mest, därimellan var det falukorv och cykel, Konsumbussen och älgjakta.

Om framtiden hade man inga tankar, annat än att det skulle få vara som det var. Vem skulle kunna tänka sig Frits Olssons affär nedlagd? Eller skolan i Stenbäcken? Eller att Göte på Lundby skulle sluta sälja bensin, oljeblandad.

Det var lördagskväll som var lugn, med radio och kanske en film i Ordenshuset på söndag. En cykeltur till någon bekant, om vädret tillät. Eller kanske till Ransjön och meta småaborre.

Man hade inga penningskulder. Inte ett öre. Kanske inte något sparat heller, men det var stora femöringar och de fanns i plånboken. Men inga skulder.

Det var en värld utan bekymmer. Den som var fet fick vara det och den som rökte pipa och tog en sup eller ett rus fick göra det.

Som sagt var. Höet, väl bärgat, på logen. Meningen och doften.

Stövlar lagades med cellusion och lappar klippta av cykelslangar.

När man inte hade råd att halvsula skorna, lades papper i botten och sen fick man gå på ett speciellt sätt, så att inte hålet skulle synas. Man fick förstås inte sträcka ut benen eller på annat sätt visa skosulorna. Byxor och kavajer hade söm-mån som tillät flera omskrädderier både på längden och tvären.

Di som kunde köpa pomada, Gahns svavelpomada, eller hårolja, stog sig bra.

Det var innan Brylkräm.

Det är klart att de som var gamla dog, men det märktes inte. Det var så få i bekanta världen, så de som dog var även få. Det fanns inte så mycket gamlingar heller. Di hade vett å dö i tid, på naturligt sätt, när tiden var inne.

Ett påpekande till schäfern Poker

– Ja, du var ju inte född då. Dessutom är du hund. Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll, du begriper väl på ditt sätt. Jag kan upplysa dig om att du är tre och ett halvt år.

En del har klivit av universum. En del kliver av och en del kliver in. Och därimellan?

Livet består inte av en utan många världar. Barndomen. Äktenskapet. Morgon, kväll. Tillförsikt, sorg.

Årstider. Åldrar. Till slut kliver man av. Andra kliver på. Eller något av, något på, ur eller in. Det är flugor, fiskar, djur, elefanter, hundar, människor, blommor.

Vi kan inte ändra på det. Vi har inte ett dugg kontroll över naturen. Vi kan inte ens ändra på att vi blir äldre och en dag tippar av, om inte annat så av ålderdomssvaghet.

Kobaaana!

Det var herrgården, Åtorp och Högbergs i Kärra som hade sädesodling i någon omfattning. Men även småställena vid Ranå var i bruk. Där regerade Valdemar ve Kvarna, mjölnaren och han hade sin bostad i Kvarnbostaden, där Sten Bergman var född. Han mä Guinea.

I kvarnen var ett larm, så man fick föra skrikande samtal. Det var som att befinna sig inuti ett stort urverk.

Koreakriget fanns. Men som motvikt till detta, i vår värld, barnens, fanns hölador med doftande hö.

När jag under kalla vinterkvällar följde med till Sågbacken eller Forslunds i Kärra för att hämta mjölk, kändes åter sommardoften av hö från kobåsen och det var ett löfte att uppleva, medan Elin med ett litermått mätte upp fyra liter mjölk i mjölkflaskan. Sedan iväg, med sparken, på jalvägen mot herrgården och såsmåningom hem. Fast man inte var bonnonge utan arbetarbarn upplevde man ändå en samhörighet med jordbruket. Det var så för alla som bodde på landsbygden. Det var innan deodoranten. Före moderniteten.

Vid småtorpen gick korna på skogen om sommaren, på bete. Ängarna var tillför hö. Därav kunde man ibland oväntat höra en kobjälla, när man var på vandring på skogsstigarna, eller råka på en eller flera kor.

Det fanns två grindar, som gick över trafikerad väg. Den ena var strax norr om skogvaktarbostaden i Kärra och vägen till Tranhem. Den andra var i backen väster om Vika och sa vi Grinna, så menade vi den. Den var ett stänselskydd för Sågbackskorna.

Ängslyckorna var inhägnade med gärdsgård av  trä. Detta dels för att korna inte skulle ta sig in och beta upp det blivande höet, dels för att stänga dom inne på efterbete sedan höskörden var klar och höet inkört. Korna gick ogärna hem fram på höstkanten annars, om de hölls för sig själva i skogen. De åt svamp. Dröjde sig kvar till sena, mörka kvällen i skogen annars. Att ha dom på ängslyckorna var enklare.

På alla grusvägar låg korukor. Ibland var vi med och drev hem herrgårdskorna från betena. En lång karavan i herrgårdsallén, eller från gärdena vid Vika eller Lindesberg. Ropen ljöd; Kobaaana! Koss koss kooom nura. Kobaanaaa.

Höanna

Några veckor in i juli var det slåttanna. Hö skulle bärgas. Först slås, sedan vändas och hässjas.

En del slog med häst och slåttermaskin. Wigren och Åtorp hade traktor. Men i Kärra och på alla småställen var det häst och hästslåttermaskin. På en del ställen lieslåtter.

Man var helt beroende av väderleken. Kom väl höet halvtorkat upp på hässjorna var det räddat och torkade där fullt ut. Det värsta var regn, när höet slagits och låg på marken.

Laggårdarna på alla ställen var små och det handmjölkades. Men djuren omhuldades och det fina sommarhöet och lite melass var nog. Korna var husdjur då och hade vackra, rent poetiska namn.

Vi barn hade ett särskilt förhållande till hö. Det kändes att det var viktigt för universums fortgång, att höet fanns välbärgat under tak i ladorna. För att försäkra oss om detta hoppade vi i höet, i olika lador.

Det skedde under sensommaren och höst. Sommarängar med all dess blommor och örter var tillgängliga, i lador, långt i november.

      

En ogooglebar historia

Om några veckor kommer boken En ogooglebar historia ut som e-bok på Norlén & Slottners förlag.
Det är en kriminalroman i Swanson-serien, med både bedrövelse och humor i bakfickan.
Jag skrev den här boken redan 2003, under några sommarmånader.

Krokodilalbumet

Under de sista åren så har jag skrivit en kortroman som heter Krokodilalbumet. Det är tredje delen i Ransäterstrilogin som började med Pojken och Älven (Brombergs förlag), som  följdes av Morfars Hus  (Norlén&Slottners förlag). Vilket förlag som ger ut Krokodilalbumet vet jag inte ännu. Kanske Ulfvenstierna förlag. Pojken och älven skall ges ut i nytryck snart, som pocket och e-bok, enligt förlaget.(Norlén&Slottner)

Folkungarnas Fryksdal

Under vintern har jag skrivit en bok som heter Folkungarnas Fryksdal. Materialet grundar sig på medeltidsdiplom som förstahandskälla. Boken är en lättläst forskningsrapport som presenterar fakta (medeltidsbreven) ställda i ett sammanhang. Resultatet har därför blivit ganska häpnadsväckande och Fryksdalen har fått en historieskrivning för tiden 1170-1509, vilket tidigare helt saknats.

Februaridagen släpar sig bredbent framåt.
Snösparvarna kommer på besök vid småfågelsbordet, ser ut som en klase kaprifol, hängande under den faluröda stugan på sin stolpe.
Spisen tiger. Blötdis och kråkväder.Snögen  kram.
Tulpantider på köksbordet.

Vid skolavslutningen bars finskorna av läder. Putsade och halvsulade. Kanske med nya skosnören.
Några veckor in på sommaren kunde det bli så att ett par gymnastikskor kunde köpas. Det var mörkblå tygskor med vit gummisula och vita skosnören. De doftade gummi och mönstret under sulan var fiskbensornerat och inte grovt, på det att dessa skor skulle kunna användas både inom och utomhus.

Den dagliga klädseln var sommaren igenom dessa skor, samt blå bomullskortbyxor med resår. I ur och skur. Bar överkropp, inga strumpor.
 Men det fanns somrar då det fick bli barfotaleverne. Ett par gymnnastikskor kostade.
Genom eld och vatten-barfota. I slutet av en sådan sommar var fotsulorna likvärdiga med sandaler. I rasande fart kunde man springa på grusvägarna
utan att känna småstenar,
utan att känna vassa småstenar.