Höanna

Några veckor in i juli var det slåttanna. Hö skulle bärgas. Först slås, sedan vändas och hässjas.

En del slog med häst och slåttermaskin. Wigren och Åtorp hade traktor. Men i Kärra och på alla småställen var det häst och hästslåttermaskin. På en del ställen lieslåtter.

Man var helt beroende av väderleken. Kom väl höet halvtorkat upp på hässjorna var det räddat och torkade där fullt ut. Det värsta var regn, när höet slagits och låg på marken.

Laggårdarna på alla ställen var små och det handmjölkades. Men djuren omhuldades och det fina sommarhöet och lite melass var nog. Korna var husdjur då och hade vackra, rent poetiska namn.

Vi barn hade ett särskilt förhållande till hö. Det kändes att det var viktigt för universums fortgång, att höet fanns välbärgat under tak i ladorna. För att försäkra oss om detta hoppade vi i höet, i olika lador.

Det skedde under sensommaren och höst. Sommarängar med all dess blommor och örter var tillgängliga, i lador, långt i november.