Vinterkvällens väntan. Livet gick ut på att vänta,
mer eller mindre outtalat eller medvetet.
En stund framför radion och att leta på kortvågsregistret
efter radiokommunikation, med alla morsesignaler. Jag kunde inte morsealfabetet
då, mer än SOS. Under spänning skruvades oerhört litet på stationsratten, så
att ständigt nya morsesignaler uppfattades. Men aldrig något SOS.
Kakelugnsbrasor var förbehållet de farligt kalla kvällarna och nätterna. Det gällde att spara på ved, liksom på allt annat. Men när det small i knutarna och fönstren var helt täckta med is, då var det en slags livförsäkring (vilket det var) att kunna hålla liv i kakelugnen.
Spiralelementet hade flyttats in från köket där vedspisen fick brinna ut. Dörren till sängkammaren stängdes. I köket visste man att det skulle vara is på vattenhinken på morgonen och att den björkimiterade masoniten på köksdörren skulle vara rimfrosttäckt.
Det var vinterkvällar på tjugofem-trettio minusgrader. Man sov nästan fullklädd då. Men man somnade efter att ha ryckt till när ukulelen på väggen plötsligt släppt stämsskruvarna och frambringat ett omöjligt strängaljud.
Kakelugnens småluckor fladdrade ibland till av draget, glödspiralerna i det lilla gröna, frostlackerade el-elementet knäppte till och lukta glöd.
Man hade ju inte överlevt utan pesspotta sådana
nätter.
( Ur: I november)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar