Det enkla

Jag fiskade helst ensam. Att fiska laxöring är så pass speciellt, så det går inte att vara flera. Det går inte att prata, inte att stövla på hur som  helst. Det är mera som när ett lejon smyger sig på en gasell. Skarp koncentration, alla sinnen öppna, försiktighet, men i avgörandets stund ingen tvekan.

Det har även med fiskandets filosofi att göra. Laxöringsfisket innebär inte att stå och stirra på ett flöte, medan man schasar undan mygg med ena handen

Laxöringsfisket är alltid hemskt, på något sätt. Det är mörker, regn, älven som suger, möjligheten att Molander som är fiskeuppsyningsman, skall dyka upp. Det finns ingen fisk som är lika högt hållen att få som laxöring.

Ensam får man alltså gå och brottas med tillvaron. Även sedan fisket är avslutat finns faror kvar: Molander, mörkrädsla. Inte förrän man lagt spöet i syrénbersån och kommit in i kvällsköket är man räddad.

När jag var liten fiskade jag alltid med mask, dyngstamask.

En befrielse var den mycket enkla utrustningen man behövde: ett bambuspö, eller ett som var täljt vid åkanten, lina, krok, dyngstamask i en tom ansjovisburk. Enklast tänkbara. Det var så med älgjakten, eller annan jakt, för de vuxna – Bössa, mesryggsäcken, kanske en regnkappa. Det enkla var det stora. Utrustningen skymde inte utövandet, var inte något ändamål i sig.

(Ur: I november)