Grisarnas himmel

I maj månad brukar man köpa smågrisar. De får då komma till grisarnas himmel, det är grishagen här på gården. De är ganska små i maj. Väger ungefär 15-20 kg. Det kan vara lite kallt på nätterna.

I sitt lilla, luftiga, grishus har de hö och halm. De brukar borra ner sig i detta på kvällen.

De kommer från en uppfödning, de har aldrig sett ett grässtrå, eller hört en fågel, aldrig känt löv och blomdoft, aldrig bökat i jord. De är mycket undrande över det mesta i detta nya liv… Men deras instinkter, funderingar och erfarenheter utvecklar dem snabbt.

Från maj till slutet av oktober lever de ett härligt liv i hagen. De bökar och leker, får en vattenpöl.

De är ytterst renliga och orenar aldrig i det lilla grishuset, utan i ett hörn, alltid bara där, i grishagen.

I hagen har de alla möjligheter att böka, vilket de gör, de äter rötter, jord, med mera. Två gånger om dagen får de mjöl från Stöpafors kvarn, samt hushållsavfall. Mot hösten kokt potatis dessutom.

De är lekfulla. Det är suggan som är tuff, om t ex en hund kommer in i hagen, så anfaller hon, medan hannen, galten, sticker sig undan. Vid mathon är det tvärtom: där är galten först och hon får ta vad han lämnar kvar. Därför är alltid suggan mindre vid slakt. Att ha två galtar är därför enklare.

Det är ytterst lättskötta husdjur  och de lämnar mycket god och ekologiskt riktig mat till hushållet. Man förstår att alla som kunde hålla en hushållsgris förr gjorde det.  Jag har inte haft grisar på några år, men funderar på att skaffa – i maj.

Det talas mycket om solens mat, fantastiska skinkor, men bättre kött än så här blir det inte. Även kryddor odlas här- salvia, rosmarin, oregano, vitlök, dragon – för att nämna några. Mer närproducerat än så här blir det heller inte.

Skall man ö h t äta kött så bör man föda upp djuren själv – och slakta dem i hemmiljön, utan transporter eller stressande moment. Eller så kan man jaga, t ex älg, för köttets skull.

Jag har arbetat på sätrar med egna kor och getter. Gjort smör, tillverkat olika typer av ostar. Det är absolut lika hög kvalite på dessa, som i Frankrike eller Italien.

Det finns fortfarande kunskaper kvar – men så länge mattidningarna  och tv-program frossar i Italiens och medelhavsmat i övrigt, så riktas blicken bort från det unika i svensk matkultur.

Den mest fantastiska maten är alltid småskaligt framställd, ofta efter familjerecept, ofta under förhållanden som tillåts i Italien eller Frankrike, men inte i Sverige.  Man får t ex  inte sälja ost eller smör tillverkade på en säter.

Men allt detta goda får man äta själv och det motiverar en självhushållningsproduktion.

Så det kanske blir grisar- i maj.