Krävecker?

Pratade med länsstyrelsen igår om dammens användning. Med tanke på utformning, bottenmaterial, vattenflöde och annat, samt att groddjur och vattenlekande arter (salamandrar förhoppningsvis) skall ha ohotat livsrum, föreslogs inplantering av svensk flodkräfta. Det är numera en rödlistad art och det vore väldigt roligt om det kunde fungera. När dammen fyllts skall vattenprover tas, med mera.
Det är naturligtvis inte tänkt som någon produktion, men man kan kanske få kräftor till den egna kräftskivan, med tiden. Det svenska kräftfisket är ju också en social institution i vårt kulturarv, själva fiskandet, den 8 augusti ( som det var förr) med brasa vid stranden och mjärdar eller håvar avtecknande sig mot kvällshimlen... det är en årstidsmarkering, liksom slomfisket, eller secklingfisket, för värmlänningen.

Det enkla

Jag fiskade helst ensam. Att fiska laxöring är så pass speciellt, så det går inte att vara flera. Det går inte att prata, inte att stövla på hur som  helst. Det är mera som när ett lejon smyger sig på en gasell. Skarp koncentration, alla sinnen öppna, försiktighet, men i avgörandets stund ingen tvekan.

Det har även med fiskandets filosofi att göra. Laxöringsfisket innebär inte att stå och stirra på ett flöte, medan man schasar undan mygg med ena handen

Laxöringsfisket är alltid hemskt, på något sätt. Det är mörker, regn, älven som suger, möjligheten att Molander som är fiskeuppsyningsman, skall dyka upp. Det finns ingen fisk som är lika högt hållen att få som laxöring.

Ensam får man alltså gå och brottas med tillvaron. Även sedan fisket är avslutat finns faror kvar: Molander, mörkrädsla. Inte förrän man lagt spöet i syrénbersån och kommit in i kvällsköket är man räddad.

När jag var liten fiskade jag alltid med mask, dyngstamask.

En befrielse var den mycket enkla utrustningen man behövde: ett bambuspö, eller ett som var täljt vid åkanten, lina, krok, dyngstamask i en tom ansjovisburk. Enklast tänkbara. Det var så med älgjakten, eller annan jakt, för de vuxna – Bössa, mesryggsäcken, kanske en regnkappa. Det enkla var det stora. Utrustningen skymde inte utövandet, var inte något ändamål i sig.

(Ur: I november)

Save Our Souls

Vinterkvällens väntan. Livet gick ut på att vänta, mer eller mindre outtalat eller medvetet.

En stund framför radion och att leta på kortvågsregistret efter radiokommunikation, med alla morsesignaler. Jag kunde inte morsealfabetet då, mer än SOS. Under spänning skruvades oerhört litet på stationsratten, så att ständigt nya morsesignaler uppfattades. Men aldrig något SOS.

Kakelugnsbrasor var förbehållet de farligt kalla kvällarna och nätterna. Det gällde att spara på ved, liksom på allt annat. Men när det small i knutarna och fönstren var helt täckta med is, då var det en slags livförsäkring (vilket det var) att kunna hålla liv i kakelugnen.


 Spiralelementet hade flyttats in från köket där vedspisen fick brinna ut. Dörren till sängkammaren stängdes. I köket visste man att det skulle vara is på vattenhinken på morgonen och att den björkimiterade masoniten på köksdörren skulle vara rimfrosttäckt. 
Det var vinterkvällar på tjugofem-trettio minusgrader. Man sov nästan fullklädd då. Men man somnade efter att ha ryckt till när ukulelen på väggen plötsligt släppt stämsskruvarna och frambringat ett omöjligt strängaljud.

Kakelugnens småluckor fladdrade ibland till av draget, glödspiralerna i det lilla gröna, frostlackerade el-elementet knäppte till och lukta glöd.

Man hade ju inte överlevt utan pesspotta sådana nätter.

( Ur: I november)

Nu

Marken mörk. Himlen ljus. I väster blinkar Blåbärskullen, men i upphöjd stillhet talar Venus om att våren redan siktas av många. Idag blåst och talgoxar och stjärtmesar har yrt omkring tillsammans med övervintrade höstlöv.
Som ett mystiskt öga, vilket öppnar sig mer och mer, fyller dammen på från en underjordisk källåder.
I skymningen ser jag en flock vita svanar flyga. Ännu är allt tyst, men spillkråkan börjar nog harkla strupen när som helst.

Che Gösta

                                                     Ernesto

Kring köksbord sjöngs Flottarkärlek unisont av arbetarkvinnorna. Hördes han på radio, på kvällen, lyssnade alla under tystnad och med fjärrskådande blick. Lampljuset  från golvlampan var milt och gult, tapeterna milda i färgen, radions stationsregister var hemtrevligt och tryggt.
Han sjöng för arbetare om arbetet. Bandy. Fisketurer.

                                                           Gösta

Judit

Idag har länsstyrelsens representant var här - och godkänt dammen. Jag fick en del goda råd om skötsel.
Imorse hördes en talgoxe sjunga Judit...judit...judit. Töväder, halka.
Nere vid dammen har rävarna gått omkring och en hare,vilken besökt den större ön. En älg har stått och tittat.
Med andra ord lämnar dammanläggningen ingen oberörd.

98-kubik

En sommar var pappa utan körkort. Vägmästar Forsberg hade lånat det och sedan kört i diket. Saken blev utredd.

Pappa körde en 98-kubikare den där sommaren och hösten. För extraförtjänst tog han då och då hem en låda sill eller strömming. Is fanns i svinhuset. Fisklådan kom till järnvägsstationen i Ransäter och sedan var det full fart att åka runt och sälja. Det var väl 20-25 kilo i lådan. Is hackades i svinhuset och lades ovanpå fisken, sedan tidningar över och sedan en filt. Besman. Tidningspapper.

Den lilla förtjänst försäljningen av en sill-låda resulterade i, var trots sin litenhet, välkommen. Detta fortgick under sommaren. På höstkanten,  när blåbär först och lingon sedan mognat, blev det bärplockning. Edvin i Tranhem köpte upp. Det gav några kronor.

(Ur manuset till: I November)

Bastu och vårkvitter

Mildväder, snöblandat, regn. Abjörn här och vi har badat vedeldad bastu. Vattnet fyller stadigt på i dammen, det är helt enkel en rikgivande källåder mitt i dammen. Rådjur och rävar har varit där och inspekterat, i synnerhet rävarna, som varit ända till vattenytan och kollat, kanske druckit. På onsdag kommer ytterligare inspektion, från länsstyrelsen.
Pojken och älven manuset ligger hos förläggaren. Då  och då skriver jag lite grann på " I november".
Bengt B väl hemkommen från Tanzania.

Det känns att vintern håller på att plana ut. Idag hörde jag ett tydligt vårkvitter från en talgoxe, i syrénhäcken, där knopparna redan är stora.

Kom igen

 En grävskopa har förbluffande kapacitet. Det vattenförande lagret som genomgrävdes trycker upp vatten, ett par tusen liter hittills.  Det bådar gott. Nu skall grävmassorna planas ut imorgon.
Hoppas allt blir djur och natur till god nytta. Det ingår, som sagt i kulturmiljöåtgärderna här på gården.

Sommardrömmar

                                Om några år, förhoppningsvis...



Grävningen av våtmarken är igång. Allt är tät lera. Tjälskorpan sa 20 cm.
I morse låg det fyra älgar alldeles intill. Det kommer att sparas en ö, ca 30-40 kvm mitt i dammen, med släntade sidor. Jag tror allting blir bra, det sipprar redan upp vatten ur leran.

Egentligen är det så här: mitt i dammen blir det relativt djup; 2-2.5 m. På väg ner till denna håla är det lilafärgad tegelbrukslera. Sedan stöter man på ett  20-30 cm lager med röjord-grus-morän. Det är vattenförande. Därunder åter lera. Sådan där röjord tillverkade man järn av förr. En djupvattenhåla motiveras av att ev. djur skall kunna övervintra, alltså att dammen inte skall bottenfrysa.

Grisarnas himmel

I maj månad brukar man köpa smågrisar. De får då komma till grisarnas himmel, det är grishagen här på gården. De är ganska små i maj. Väger ungefär 15-20 kg. Det kan vara lite kallt på nätterna.

I sitt lilla, luftiga, grishus har de hö och halm. De brukar borra ner sig i detta på kvällen.

De kommer från en uppfödning, de har aldrig sett ett grässtrå, eller hört en fågel, aldrig känt löv och blomdoft, aldrig bökat i jord. De är mycket undrande över det mesta i detta nya liv… Men deras instinkter, funderingar och erfarenheter utvecklar dem snabbt.

Från maj till slutet av oktober lever de ett härligt liv i hagen. De bökar och leker, får en vattenpöl.

De är ytterst renliga och orenar aldrig i det lilla grishuset, utan i ett hörn, alltid bara där, i grishagen.

I hagen har de alla möjligheter att böka, vilket de gör, de äter rötter, jord, med mera. Två gånger om dagen får de mjöl från Stöpafors kvarn, samt hushållsavfall. Mot hösten kokt potatis dessutom.

De är lekfulla. Det är suggan som är tuff, om t ex en hund kommer in i hagen, så anfaller hon, medan hannen, galten, sticker sig undan. Vid mathon är det tvärtom: där är galten först och hon får ta vad han lämnar kvar. Därför är alltid suggan mindre vid slakt. Att ha två galtar är därför enklare.

Det är ytterst lättskötta husdjur  och de lämnar mycket god och ekologiskt riktig mat till hushållet. Man förstår att alla som kunde hålla en hushållsgris förr gjorde det.  Jag har inte haft grisar på några år, men funderar på att skaffa – i maj.

Det talas mycket om solens mat, fantastiska skinkor, men bättre kött än så här blir det inte. Även kryddor odlas här- salvia, rosmarin, oregano, vitlök, dragon – för att nämna några. Mer närproducerat än så här blir det heller inte.

Skall man ö h t äta kött så bör man föda upp djuren själv – och slakta dem i hemmiljön, utan transporter eller stressande moment. Eller så kan man jaga, t ex älg, för köttets skull.

Jag har arbetat på sätrar med egna kor och getter. Gjort smör, tillverkat olika typer av ostar. Det är absolut lika hög kvalite på dessa, som i Frankrike eller Italien.

Det finns fortfarande kunskaper kvar – men så länge mattidningarna  och tv-program frossar i Italiens och medelhavsmat i övrigt, så riktas blicken bort från det unika i svensk matkultur.

Den mest fantastiska maten är alltid småskaligt framställd, ofta efter familjerecept, ofta under förhållanden som tillåts i Italien eller Frankrike, men inte i Sverige.  Man får t ex  inte sälja ost eller smör tillverkade på en säter.

Men allt detta goda får man äta själv och det motiverar en självhushållningsproduktion.

Så det kanske blir grisar- i maj.

Lite lagom

Härlig och solig vinterdag. Solen börjar värma så smått och det lutar om några dagar mot mars.
Det är ofattbart vilken välfärd man lever i: Mat för dagen, ved och värme, i det närmaste nödvändiga kläder.
En verkligt fin plats att bo på, mitt i naturen. Lite lagom att pyssla med, skriva litegrann eller inte skriva, lyssna på klassisk musik, avläsa verkligheten.
I morse såg jag en älgko som sakta gick och betade i hagen, av det fina björkriset på marken. Beteshage - ja.

Den som väntar

Mitt i februari,  mitt i vintern. Det är väl hur bra som  helst.  Det menar en som med spänd förväntan ser fram emot nästa vecka, då detta biotopvatten eller damm eller våtmarksdamm skall bli till. Jag vet av den erfarenhet vi haft av den lilla trädgårdsdammen att ett vattenhål drar till sig stora mänder däggdjur, fåglar, insekter. Grodor, salamandrar. Och utvecklar en speciell biotop, växtlighet. Det är till fromma för den biologiska mångfalden. Under 1800- och 1900-talet förekom mycket omfattande utdikningsprojekt i hela landet, och inte minst i Fryksdalen. Avsikten var att få mer brukningsbar areal. Det hade tyvärr negativa effekter på biotop och djurliv. Jag vet att det finns storspov i närheten. Tranor slår sig ner ibland. Beckasiner har jag iakttagit. Och streck med sjöfågel kommer över gården ibland. Förhoppningsvis blir de nyfikna på dammen.
En fågelart som saknas på Björketorp är hussvala. Ladugårdsvalor och tornsvalor finns många. Anledningen till att det inte är några hussvalor som bygger här är troligen brist på byggmaterial - lera. Nu kommer det att friläggas en hel del lera i samband med dammen och det skulle förvåna mig mycket om det inte  redan till sommaren kommer att finnas flera par av hussvala häckande här. Jag skall ta och föra en liten dagbok om dammen och hur dess djur och insektsliv utvecklar sig. Jag tror att man redan i sommar kan göra glädjande upptäckter.
Med dessa tankegångar känns vintern extra bra.

Kanske näckrosor?

De senaste dagarna har motorsågar knattrat och björkar fallit: restaureringen av den gamla beteshagen, har enligt Länsstyrelens rekommendationer genomförts. Planeringen utfördes redan i somras. I hagen låg förr den gamla gårdssmedjan, där stod en lada, där finns fortfarande flera lindränkor kvar, d v s platser där man blötlade linet för rötningen. De äldsta vägen till gården, från medeltiden, går genom hagen. Och gårdens gamla kallkälla finns fortfarande kvar därnere. I direkt anslutning till hagen kommer nu på måndag grävning av ett biotopvatten att påbörjas, ca 1200 kvm. Telefonsamtal, kartstudier, ansökningar till Länsstyrelsen - ja, det har varit fullt upp den här veckan.

Härr å öljkytt

Den röda himlen och de mossgröna bergen. Älvens hotande vattenyta där fiske vakade bland moln av flygande svärmare.

En gamling kommer haltande från Konsum, sista promenaden? I butiken köpmannen som avskyr pappersarbete och redovisningar. På skrivbordet ligger högar av brev, obesvarade, räkningar, obetalda, bildande en oöverblickbar, störande, massa.

Ett kg socker, 3 hg Falukorv, till en gamling som rotar bland kopparpengar i en sliten börs. En mansålder bort världens undergång.

Döven i huset vid vägkanten, döv och stum. Hushållerskan svarthårig, oformlig som en sjöelefant, lackade eldröda naglar¸ slapp hud i ansiktet med en färg som ansjovisspad, har hand om Dövens  pensionspengar. Hon kedjeröker. Jag tror han frös sig döv och stum. Det är som med Einar mä foten, som var ut på kvällspessing och dretfull och blev liggande på backen. Han frös foten av sig.

Jag tror Döven frös fast i en huggarkoja, med håret och huvudet.

Härr å Öljkytt. Harr och älgkött.

( Ur I November)

E kôrt e.

- Vare se ni tror mä eller ej…

Mamma berättade spökhistorier. Från Tornet i Malsjö. Det skurade i trappa – inte en människa. Det stjälpte ut vatten och drog och slet i dörrhantag.

-Ja tog ongera och kaste mä utför trappa…en kunne rent ha bröte sä fördärvad. Över jala å te August i Tura. John va på arbeting. Ja låg i Tura hos August å Tilda på natta.

  
Jag rös och rös. Självklart fanns det spöken. Fanns dom i Malsjö så fanns di i Ransberg, i synnerhet säkert i Kärnghäkte, smedstugorna.

-Brätt mer!

-Nä nu räcker dä för ikväll.

-Men jämt e te. E kôrt e.


(Ur I November)

17-18 minusgrader idag. Och snålblåst till det. Det verkar alltid vara så här - att vintern skall spänna musklerna i februari, innan takdroppsmånaden mars kommer. Naturens ordning. Tur att det finns någon ordning som man kan lita på.
Pojken och älven korrekturet är klart - just nu. Det är en omfattande process innan läsaren har en bok i sin hand. Många delsteg, inte minst tekniska.
Min vän Bengt B kom hem från Indialand i helgen och reser till Tanzania imorgon.

Ja. Mera elda. Poker och jag tagit kvällsturen runt gården. Månen lyser bakom slöjor och här och där ser man stjärnor. Har arbetat mest hela dagen med korrekturet till Pojken och älven.