Februaridagen släpar sig bredbent framåt.
Snösparvarna kommer på besök vid småfågelsbordet, ser ut som en klase kaprifol, hängande under den faluröda stugan på sin stolpe.
Spisen tiger. Blötdis och kråkväder.Snögen  kram.
Tulpantider på köksbordet.

Vid skolavslutningen bars finskorna av läder. Putsade och halvsulade. Kanske med nya skosnören.
Några veckor in på sommaren kunde det bli så att ett par gymnastikskor kunde köpas. Det var mörkblå tygskor med vit gummisula och vita skosnören. De doftade gummi och mönstret under sulan var fiskbensornerat och inte grovt, på det att dessa skor skulle kunna användas både inom och utomhus.

Den dagliga klädseln var sommaren igenom dessa skor, samt blå bomullskortbyxor med resår. I ur och skur. Bar överkropp, inga strumpor.
 Men det fanns somrar då det fick bli barfotaleverne. Ett par gymnnastikskor kostade.
Genom eld och vatten-barfota. I slutet av en sådan sommar var fotsulorna likvärdiga med sandaler. I rasande fart kunde man springa på grusvägarna
utan att känna småstenar,
utan att känna vassa småstenar.

Snög till knäna, kallt, ischias, dyr el, släp mä ven, korta dagar...
Vad gör det - när en flock rödsmyckade domherrar visar sig.
De läker, värmer, sprider ljus.

Lellstôga var platsen för taxichaufförerna. Där väntade de på körning, därifrån utgick de och återkom de efter en körning. Det var Henrik Ljunggren och Karl- Erik.
Från sitt kammarfönster hade ägaren av taxirörelsen, Gustav i Ommen, full kontroll på allt som tilldrog sig.
Ofta satt han själv i Lellstôga och särskilt på helgkvällar, då det blev spröjt med de som kom dit. Kanske Birger på Löcka, Gunnar i Vika, pappa, Karvonen.
Det var ett i och för sig oförargligt spel, mera till sällskap än att vinna pengar. Men ingen hade mycket pengar och även små förluster var därför tillräckligt smärtsamma. Å andra sidan: den som lyckades vinna tio kronor gjorde därmed en i tycke stor vinst.
Lellstôgas enda rum var om dessa kvällar insvept i tobaksrök, skomakarlampans sken var dunkelt av all rök uppefter taket.
På en brits halvlåg Henrik Ljunggren. På den andra satt jag ibland.
Karin och mamma satt i stora huset, vid köksbordet. Mamma påklädd , väntande, resfärdig sedan länge.
Klockan gick på halv tolv på natten.

Femtiotalets julafton i nuet. Det hände sig vid den tiden.
I nuet susar björkveden i spisen, vackra omslagspapper ligger nu kring granen. Abjörn på golvet, fördjupad i ett byggprojekt.
Ute snöar det.
Vi har tänt Tomtebloss i utegranen och på bladlösa rosengrenar. Och vi har gett varandra en julklapp, till oss själva. En radio. Med väldigt bra ljud och ur denna tonar nu diskret samma julsånger som en gång i min egen barndom.
Allt är frid på Björketorp och senare blir det nog ännu litet mer dopp i grytan och förärad Janssons, av Annelie, med tips från Lasse i Göteborg: Matjes istället för ansjovis. Ja, den är mycket mild och fin i smaken.
Allt detta för att det hände sig vid den tiden.

Så sänkte sig då all världens godhet och frid över Ransberg. Gunnar i Lönnhöjda hade gått hemöver i skymningen och snöblåsten. Vägen till Lönnhöjda, lång, obefintlig i vanlig mening. Mörkt. Över myrarna. Uppför åsen mot torpet. En äntlig ljuspunkt i fönstret från fotogenlampan.
In i värmen.
Torparjul. Hästen skulle ha sitt för kvällen. August hade tagit upp saltfläsk och satt stekpannan på vedspisen och potatisen, som redan var kokt och kall, skivades i flottet. Dagen före julafton.
Mat, värme, men inget fruntimmer. Det var som det var. Det fick gå ändå, det var inte dåligt med fläsk och pilsner heller.

På Anner Sia, väst om travbanan, fanns en fotbollsplan. Den hade riktiga mål och hörnstolpar.
Ingmar på Ommen spelade fotboll. Rörlig, trots viss fetma, mötte han hårda bollar och lätt hjulbent skickade han iväg bollen vidare all världens väg.
Det var stora världen, det var organiserad sport. På Anner Sia var di mera med i civilisationen, där fanns bio, taxi, post. Men på vår sida fanns kyrkan och Geijersgården.
Jag kan inte säga att det gick att julhandla på Anner Sia. Det är klart: en flaska hårvatten hos Jesus, frisören, något fiskedrag hos Holmberg mä radioapparatera eller en cykelbelysning hos Ragnar Karlsson. Men ändå.