Ho å han

Ett stilla vårregn pudrar syrenbuskarnas knoppar, som redan är flygfärdiga. Igår kväll, en annan flygare, en morkulla. Dagen förut, de två vanliga sädesärlorna. Dammen svämmar över. Påskliljorna blommar.
Jag släktforskar och umgås med förfäder och deras livsvillkor, århundraden tillbaks. Den tid då Jämtland var norskt. En stockholmare dyker upp och jag läser om honom och frun i Stockholms tänkeböcker på 1400-talet. Jag kan tröttna litegrann, inser plötsligt att jag är släkt med alla på jorden, på sikt. Meningen att söka tidiga anor bleknar vid tanken. Samtidigt ger alla dessa familjemänniskor många tankar. Ett sammanhang. Kontinuiteten. Tillhörigheten. Ens egen lilla plats - eller stora- på smultronstrået. Om si eller så hänt...alla och envar. Då...
Hade ett föredrag om Morfars Hus  på biblioteket på Världsbokdagen. Även då kände jag en samhörighet av större mått - med författare och läsare- världen runt.  Alla gör så gott man kan.
Jag i min värmländska värld, där strumpan heter ho och månen han.

Snôrp ihopet

Björntråd var bra till allting. Tråden var svart, blank och mycket stark. På trådrullens etikett fanns en Björn avbildad. Björntråd löste alla problem. Till hartsfiol, till metrev.

- Du får ta Björntrå å lag mä.

Björntråd var synonymt med allt vad tråd hette.

Sedan försvann Björntråden och jag vet inte var den tog vägen. Världen förändrades väl.

När rullen var tom, återstod själva trärullen. Den var bra att ha som handtag på dassfjölar eller mindre skåpluckor. När tråden var slut gjorde rullen sin tjänst. Det var ett starkt träslag i rullen, troligen björk. Både tråden och rullen var starka, etiketten hade rätt.

-Snörp ihopet mä Björntrå.

Den fanns i de fattigaste hem och byrålådor och utan den hade livet varit besvärligt många gånger.

Tog man sig tid kunde man studera björnen på etiketten. Ingen i Ransberg hade sett en björn i verkligheten. Men en vacker dag upptäckte vi en grotta där det uppenbarligen hade bott en björn. Även vid Tranhem fanns en  grotta och jag var med Nisse i Tranhem dit. Det låg sädeskorn på golvet i grottan och trettio år senare tänkte jag att det nog varit hembrännare som hållit hus där.

Hälsan och kärleken

Hur har du det med hälsan och kärleken? Själva berättandet i sig. En kanal på radio och ingen Tv. Mångordighet var bara något bra. Spökhistorier, jakthistorier. Veklagan eller lovsång. Med mångordighet kunde  det nät läggas ut som till sist fångade den stora fisken. Det var som en barockspegel full av ornament. Så lite andhämtning med väder. Sen igång igen.

På kökssoffan. Slammer vid spisen. Ute regn och snart Post-Kalle.

Kolukta som bet sig fast i kläderna fast de var de som användes när di skulle neråt bygda. Men laggårdslukten satt kvar, som en trygg parfym av smör ost och grädde.

Och köksspisen, halvljummen, med sista surveden.

Maria levde vidare

Här vid Willmanstrand i Finland dog en anfader, soldaten Christopher Olofsson Humbla.
Han var född 1700 i Klingsjön Nysätra och dog i slaget 23 aug 1741. Hustrun Kerstin Tomasdotter
( f 1698) levde till 1647 och dottern, Maria, förde detta  släktled vidare till farmor - och mig.

Lill-Lulle

Man har en outsäglig identitet som spädbarn, den blir aldrig större med åren, bara mer pålägg av olika slag. Att kalla detta påläggg för identitet är varken rätt eller fel och jag bryr mig inte.

Min egen identitet upplever jag är precis densamma när jag var 2-3 år som nu på eftermiddagen.

Jag är densamme.

Jag tyckte jag kände igen allting. Det var inget nytt, det var självklart.

Lill-Lulle. Åke Lassas.

Cykel. Det kom sen. Pålägg.

Det antikvariska var intressant. Jag tog en bild av Sprik-stugan, invid Sigfridsforsen. Mamma ramade in fotografiet. Det var hon och Karin i Ommen, på besök hos oss i Höljes, som var med på bilden. Gustav skulle till Norge på laxöringsmeting. De hade stannat vid Linusbaracken där vi bodde och Gustav var väl full eller fyllsjuk och låg i bilen, i värmen. Mamma och Karin gjorde en docka i naturlig storlek med flätor och allt möjligt och bäddade ner bredvid honom.

I alla fall for vi sedan till Sprikstugga. En brunbränd tör stuga, ingen hade bott där på många år. Ett rum och kök, spåntaket glesnat. På köksgolvet stod en stabbstol. Snart låg alltihop under Höljessjöns yta, forsen tyst och borta.

Harr. Öring. Älgkött.


(Ur: I November)

Ja vet inte

Nedanför Stenbäcken, vid Svaneö, där bäcken rinner ut i älva, hade Skovakterpelle gjort en ishockeyplan. Det var Brôtpôjkera, Armas, Lars Jannborg, Arne i Vika och jag som spelade där. Planen var liten. Det var kallt och isen var skrovlig, det var svallis från bäcken, som kom in på planen borti hörnen. Men Pelle skrapade och höll allt i så god ordning som möjligt. Han hade nog redan då huggit sig i foten. Men i alla fall hade han med sig sina bruna bandyrör ner.
Det blev som vanligt - långt bortåt eftermiddagen och dåligt ljus och pucken var svår att hitta i snösargerna. Till slut gick vi över jala upp till landsvägen vid Stenbäcken.
Jag vet inte var jag bodde vid den tiden.

Påsksamtal

-Hur går dä, sa jag, lager du dej nôn mat själv?
-Ja.
-Jaha. Koker du kaffe också?
-Nej. Ja drecker inte kaffe. Ja bränd mä i mun, tror ja, i trägårn, när ja va litten.
Ja har en löftkran i köke, ifall ja ramler ur rullstorn.
-Jaha.
-Sen hissser di ôppmä när di lägger mä.
-Ja, dä va ju fint.
-Nu ska ja ät ägg. Å tack för du ringd. Dä ä bild i tidninga.

(Samtal med SkogvakterPelle, 80 år idag)