En ogooglebar historia

Kvällarna mörknar. Rönnbär på rönnarna i mängd.

Den skördetid nu...

Kvällarna gick mot ett liv som ännu inte sett dagen. Det allt stabiliserande var älven. I älven laxöringarna i sin praktfulla färgteckning. På älvens brinkar vitsippor, liljekonvaljer, unga klibbalar. Älvbruset var som en symfoni, olika starkt, med olika tonläge allteftersom hur älven forsade och rann.
Ålen som gick på långrev i Dammen eller hamnade i skogvaktare Anderssons ålkista vid dammbron.
Strömstaren. Mörka hemligheter som omslöt ruiner av hamrarna.
Alltid levande, som livet självt, fortsatte, fortsatte,genom årstider.
I hemmen. I skogarna. Arbete. Mat, kläder. Pengar till kedjelås.  En gipsfigur på Sunnemarten. Stoppgarn av Liljemark, nasaren.
Porto till julkort.

Så regnet som slog mot sängkammarfönstret. Vem som bott i de olika torpen upp mot och på andra sidan Ransjön, eller Bäckfallet, Ollreshea, Nytorp, Broa, hade ingen mening eller innebörd att veta. Det var bara ett stort nu och dom som bodde där nu, som betydde något.
Sensommarregnet, våtare än andra regn, kallare, mer ogenomträngligt. Taklampans milda ljus, varmt genom de brungula, murriga pappersskärmarna, skrivbordets mörkbetsade ek, den svarta backelittelefonen därpå, med sin vev på sidan.
Radion avstängd. Bara regnets plask.
Snart skolan igen. Köpa vaxat hyllpapper att slå in böckerna med. Att bli ett med.